Senaste inläggen

Småstaden Otavalo, Ecuador


Utsikt över Otavalo på väg upp mot kondorreservatet.

Vi har gjort ett avsteg från vår kronologiska ordning för att vara aktuella med vår krigsrapportering från igår. Det vi beskriver i detta inlägg hände alltså innan dess.
Luften har blivit tunn och kall för oss (inte lika kall som hemma givetvis men 15 till 20 grader känns kallt nu). Vi befinner oss på ca 3000 meters höjd i Ecuador så antagligen spelar det in en del. Vi har för första gången sen årsskiftet tvingats gå runt i långbyxor och tröjor trots att vi befinner oss alldeles i närheten av ekvatorn. Landskapet runt om oss påminner förvånansvärt mkt om det där hemma. Här finns både löv och barrträd men även växter som är liknande de där hemma exempelvis såg vi en växt som var förvånansvärt lik Kråkvicker, speciellt blommorna. De största ytorna runt om oss är dock inte träd utan uppodlad mark. Man odlar mkt majs och sockerrör men även en del spannmål. Det finns en del bete men för det mesta går djuren tjudrade utmed vägen någon gris här och en kviga där.


Kondorer, dom är riktigt stora.

Vi beger oss till ett intressant turistmål i Otavalo. Rehabiliteringscentret för Kondorer som drivs av en holländsk stiftelse. Det finns dock både ugglor, falkar och örnar. Djurliv är alltid intressant att se och Kondorer är mäktiga djur. Det var det och vi traskar sakta tillbaka mot staden som ligger 5 km bort. Vi intar en pub och avnjuter en välförtjänt öl medan vi kollar på när AC Milan spöar skiten ur Arsenal (4-0) Strax kommer 3 australiensare in och diskussionen är snart igång. Det snackas skit åt höger och vänster och kommentarerna haglar angående fotbollsspelare (en av australiensarna tycker Van Persie är en riktig tomte), cricket, aussiefotboll. Vi sitter så tills matchen är slut och har en alldeles förträfflig tid ihop. Australiensarna ska med en buss och tackar för sig och önskar en trevlig resa vi gör detsamma och våra vägar skiljs åt. Jag bara älskar det, vi har två timmar ihop och många skratt och när vi lämnar varandra vet vi inte ens namnet på personerna ifråga. Kan tyckas ohövligt men när man träffar så mkt nytt folk blir man trött på att förklara vem man är var man kommer ifrån vart man är på väg. Det är bara skönt att dela några öl och skratt. Om alla i världen kunde tillbringa 2 h med varandra och ha det trevligt ihop utan att haka upp sig på detaljer som namn. Så tror jag världen skulle bli ett bättre ställe.

4 kommentarer

Krigskorrespondenter

Vi vill fånga din uppmärksamhet med en iögonfallande titel hoppas vi har lyckats. För att sätta er in i situationen måste vi beskriva hälsoläget. Erik mår dåligt, han har spytt, känner sig yr, och är allmänt svag men vi bestämmer oss ändå för att ta bussen söderut mot Peru. Vi tar oss fram på ringlande bergsvägar och så småningom börjar temperaturen stiga och palmerna gör åter entré i landskapet. Vi försöker sova men blir väckta stup i kvarten av diverse störande moment, vi känner fördjupad respekt för småbarns föräldrar. Kl 24 stämplar vi ut från Ecuador och hoppar på en ny buss som blir den bästa vi åkt med hittills, riktiga liggsäten, fot- och benstöd. Vi åker vidare med den nya fina bussen några minuter innan vi är i Peru och stämplar passen. Vi hoppar återigen på bussen och sätter (lägger) oss till rätta. Någon timme senare blir vi väckta av busschauffören som informerar om något. Oklart exakt vad, yrvaken som man är men vi tycker oss höra något om vägblockad.

Detta bekymrar oss dock inte nämnvärt just då, frågan vi ställde oss var dock vart vi skulle ta vägen. Klockan var ca 2 på morgonen och vi var någonstans i Peru. Detta hela löser sig till det bästa då vi får sova på bussen, helt ypperligt tycker vi och sover inom 2 minuter.

Revelj 07.00 upp och studsa. Dygnet innan var tufft, speciellt som man blivit van i Ecuador att man kan köpa allt från tandborstar, smycken, premieobligationer, allt där emellan och all slags mat på bussen. Detta får ett ordentligt bakslag när nu detta uteblir när vi tar bussen till Peru. Vi är därmed desorienterade i detta nya land men lyckas ta oss i kragen och fattar ett beslut, Frukost. Vi ramlar ut från busstationen och rakt in i en taxi som snällt ska ta oss till ett frukostställe, jojemän. De pratar även om vägblockad/strejk och säger att de är bäst att köra oss till en by på andra sidan om blockaden för om en timme är vägen helt stängd. Detta skulle kosta oss 100 riksdaler. Yra (se hälsoläget) blir svaret ett enhälligt nja. Vi kör 20 minuter innan vi blir tillsagda att hoppa ur bilen och in i en tuck-tuck. Vi har 3 män som guidar oss och vi gör som vi blir tillsagda. Vi kommer till en mur av poliser och tuck-tucken tvingas vända. Vi hoppar ur och börjar istället gå, våra 3 amigos mutar folk till höger och vänster. Vi passerar polisbilarna och poliser, längre fram på vägen brinner en stor brasa och svart rök syns lång väg. Vi passerar elden och ser molotovcocktailen uppradade ett par meter bakom brasan inför kommande sammanstötning. Nu börjar man kvickna till lite och undrar var det är man har hamnat och funderar kring de senaste besluten, om de egentligen var vidare genomtänkta. Längre fram finns en stor folkmobb och en vit pickup försöker passera men det regnar stenar och påkar dunkar i plåten medan en panikartad chaufför tvärvänder. Vi stannar till lite men våra 3 amigos vinkar raskt fram oss och vi börjar gå mot folksamlingen. Vi passerar rakt igenom medan våra 3, numera livvakter hälsar på folk och ler. Scenen är som hämtad ur ett aktuellt reportage från nån krigsskådeplats nånstans i världen och inget man vill uppleva så nära inpå sig. Vi gör inte mer än att fästa blicken långt fram och går. Ytterliggare några hundra meter längre fram möts vi av nästa mur av kravallpoliser i full stridsmundering vi smyger förbi lite snyggt och leds in i en ny bil som ska ta oss till närmsta by och bankomat för att betala för kalaset.

Nu har vi precis satt oss på nattbussen till Lima från Piura några mil från gränsen till Ecuador, hälsoläget är mycket bättre och vi har fått ordentligt med mat. Händelserna från dagen har börjat sjunka in. Vi träffar 2 grabbar från Tyskland som startade från samma busstation som vi och undrade hur vi tagit oss till samma plats. De korsade dock gränsen 4 timmar senare än vi och de såg 3 backpackers som inte hade några kompisar som mutade igenom dom. De blev helt barskrapade och av med allt bagage. Vi betalade ca 500 kr var för att komma igenom och först var vi nedstämda när vi blivit lurade på detta nesliga sätt. Men ju mer vi hör av tyskarnas berättelse och att alla andra 100tals resenärer väntar på stationen utan att veta när och om man kan ta sig vidare, stärker vår uppfattning om vår enastående förmåga att fatta snabba och säkra beslut. Det är ändå allt bra säkert och tryggt där hemma i Halland.

5 kommentarer

Bestulna!


På hajk med skorna som snart skulle komma att försvinna.

Somliga går med trasiga skor…

Vi har nu med säkerhet blivit bestulna för första gången på vår resa. Vi har blivit av med diverse småsaker innan men det beror mest på oss själva eller saker som försvinner i tvätten, även på denna sida jorden äter tvättmaskiner sockar men naturligtvis bara den ena.

Det som blivit bestulet är dock Andreas kära skor. Dom har varit med om en hel del äventyr längs vår väg och fått gå på många platser som är få skor förunnat. Efter vår hajk till den försvunna staden var de sådär perfekt inslitna som bara ett par riktigt bra skor kan bli efter många timmars trägen gång. En liten bit av sulans gummi hade släppt längst bak till höger och man kunde ana en tendens till ett hål i insidan av hälen. Dom såg förskräckliga ut och tyvärr fick jag för mig att tvätta av den värsta leran vilket gav tillbaka en del av dess forna glans.

Nu vet jag att vår blogg kanske inte ska handla om nerslitna skor. Men ni som läser detta och känner med mig, jag vet att ni finns där. Ni som går till en skoaffär och köper nya skor men drar er för att börja använda dom för de skorna ni går i är de bästa som funnits i världen, sen sist ni hade ett par riktigt väl inslitna skor. Ni som får gå och hämta de kära skorna i soptunnan då någon närstående (råkat) tappa dem. Dom ser inte mkt ut för världen och många skulle kalla de för fula och rentav uttjänta. Men som Vreeswijk såväl beskriver i sin sång så kanske det är menat att en del av oss älskar väl inslitna skor just för att, Gud fader som i himmelen bor kanske vill ha det så….

6 kommentarer

Tjipp och välkommen till hajk!


Uppföljaren till vår bild från ett fruset vattenfall i Mongoliet.

Efter Cartagena var tanken att fortsätta söderut mot Peru. Men Goli, en holländsk tjej vi seglade tillsammans med tyckte vi skulle följa med henne till Taganga och vi är inte särskilt svårflörtade så vi följde med. Goli förde in lite struktur i vår annars rätt så planlösa resa genom Sydamerika. Det intressanta när man reser genom Sydamerika är att det verkar finnas en rutt som alla följer, vi har valt att kalla den ”Lonly-Planet-rutten”. Lonly Planet är ett förlag som ger ut resehandböcker mestadels riktade till backpackers. Missuppfatta oss rätt nu, informationen i handböckerna är kanonbra, nästan för bra men det gör att folk reser till samma platser och gör samma saker. Vi försöker distansera oss en smula från detta och se lite andra saker men det är inte helt lätt. Goli (som i stort sett kan Lonly planets Colombiadel utantill) föreslog i alla fall en 5-dagars trek (hajk?) till den förlorade staden (ciudad perdida)alltså så långt ingen distans till Lonly Planet.

Den försvunna staden hittades så sent som 1975 av lycksökare på jakt efter guld. Staden började byggas på 1300-talet och till följd av sjukdomar som spanjorerna förde med sig dog befolkningen ut nån gång kring år 1600. Den förlorade staden är Colombias motsvarighet till det mer kända Machu Picchu, en Inka-stad belägen i Peru.
Vi är fortfarande en liten backpacking familj om 5 personer som hållit ihop sen seglingen från Panama som beger oss ut på hajk (att vi använder ordet hajk ska ses som en hyllning till Bengt Alsterlind och hans insatser för Svensk TV).

Vi skjutsas till startplatsen för hajken, en otillgänglig plats redan här. Vi bjuds på en lätt lunch och startar därefter vår vandring, medresenärerna i vår vandringsgrupp är allt från luttrade veteraner till backpackers som inte ser ut att höra hemma där (typ vi två). Erik äger endast tofflor och ett par slitna lågskor vilket föranleder en del höjda ögonbryn från vissa och ett ”you are f**king stupied, are you going to walk in those?” från Goli. Jag försäkrar om att det blir nog inga problem och vi börjar vandra. Goli har precis köpt ett par nya vandringsskor av senaste modell och mycket riktigt efter första dagen är det Goli som har skavsår på fötterna, inte Erik.

Vi är en grupp på 17 personer som håller ihop och vi möter i stort sett ingen de 3 första dagarna. Även om vandringsleden är välbesökt känner man sig som en riktig djungelvandrare, det enda som fattades var en egen machete. Första dagen går mestadels uppför och det är fantastiska vyer som vi ställs inför, böljande gröna gräsytor blandat regnskog och en fantastisk utsikt. Utmed vägen stöter vi även på den lokala indianstammen som lever traditionellt med sin egen kultur fortfarande bevarad. Utmed vägen ligger det även en del hus till synes utslängda på diverse bergstoppar. Runt vandringsleden är det stängslat med taggtråd 4 trådar i höjd, för bonnpojken Andreas är det en fröjd för ögat att se ett ordentligt taggatråds stängsel medan Erik inte är lika imponerad.

Dag 3 når vi den förlorade staden, vägen upp består av en vindlande trappa bestående av ungefär 1200 trappsteg för att nå den första platån. Väl uppe fascineras man över vilket arbete som ligger bakom byggandet av staden. Allt består av sten och även alla gångar och stora ytor är stenlagda. Man har brutit stenen en bit bort och man ser att det var riktigt skickliga hantverkare som en gång bebodde detta berg. Staden består av närmare 1100 av dessa platåer där det en gång i tiden fanns hyddor. Allting är byggt på sluttningarna av ett stort berg vilket gör att det ser riktigt mäktigt ut. På en av alla platåer finns en stor sten som symboliserar en groda. Genom att observera grodornas beteende visste indianfolket när monsunregnet börjar och slutar. Guiden berättar för oss att indianerna dansade en groddans för att det skulle börja regna, vilket fick mig och Andreas att titta på varandra och dra på munnen då vi genast tänkte på vårt eget midsommarfirande hemma i Sverige. I sann halländsk anda visade vi naturligtvis upp vår svenska motsvarighet små grodorna med tillhörande sångnummer. Detta tog skruv eftersom det den natten kom regn på oss för första gången sen vi lämnade Panama.

På vår vandring hör man många intressanta berättelser. En av de mest intressanta hör vi från Sean som reser med sin flickvän Bonnie. Sean arbetar som kirurg medan Bonnie precis öppnat en yogastudio i den lilla kanadensiska staden där de bor. De har dessutom skor på fötterna som ser ut som ett par rejäla sockiplast vilket fick oss att börja sjunga på Björn Rosenströms slagdänga ”Blåa sockiplast”. Alla, (Jag och Andreas) tar ifrån tårna resten undrar vilken planet vi kommer från och anser att de pratar ett märkligt språk på den planeten. Jo historien, Seans farfar Roy Farren var under andra världskriget en av förgrundsgestalterna i Operation Tombola (anfall av Italien, vi hänvisar raskt till Wikipedia för mer info). Han fångades av tyskarna med flydde tillbaka till England. Han begärde att få fortsätta kriga genom att föra befäl över en större grupp fallskärmsjägarna som sändes in bakom tyskarnas linjer men förbjöds. Han envisades och engelsmännen gick med på att han fick vinka av sina soldater från flyget. Historien säger sen att han ”råkade” ramla ur flygplanet med fallskärm på. Engelsmännen ville efter kriget ställa Roy inför krigsrätt medan amerikanerna gav honom tapperhetsmedalj. Roy fortsatte sin bana som terrorist bakom tyskarnas linjer och ansågs efter kriget som en av världens främsta experter i terroristbekämpning och är en av Englands mest dekorerade soldater någonsin.

Sean berättar även om episod när han var liten och satt och såg på TV. I filmen smyger en man upp bakom ryggen på en annan och slår till så att densamme tuppar av. Farfar Roy som sitter och läser en tidning jämte, sneglar över glasögonen och konstaterar sävligt, – Det där funkade aldrig för mig.


Den förlorade staden.


En av indianbyarna längs med vägen.


Här tillbringades första natten på vandringen.


Ingången till The lost City

2 kommentarer

The butterfly-effect eller, vad en öl i kina kan leda till.


Andreas i sällskap med Kliment, en Schweizare vi träffat (folk tror ändå vi är från samma land) mutar in nya revir för hallandsflaggan.

Mitt första minne av Colombia är från när jag var 6 år gammal. Jag uppe på nätterna och ser på fotbolls VM som spelas i USA. Krönikan från fotbolls VM ser jag på repeat och kommentarerna sitter fortfarande där på precis samma sätt som en glos-läxa i skolan aldrig har gjort. Minnet är från Colombias match mot USA. Mittbacken i Colombia Andres Escobar läser ett inspel från amerikanerna fel, slänger sig och försöker bryta men ställer målvakten och resultatet blir ett självmål. Ett ödestigert självmål ska det visa sig, Colombia slås ut ur turneringen och Escobar blir syndabock. Hemma väntar folk som satsat pengar på Colombias framgång i VM, de skjuter ihjäl Escobar, på grund av ett självmål. Under uppväxten har man sen hört alla möjliga historier om droger, gängkrig och mord. Är då Colombia verkligen ett land att åka till? Svaret är hela klart Ja! Colombia är ett fantastiskt land med otroligt många vänliga människor, vacker natur och fantastiska byggnader.

Colombias vandring mot ett mindre gerillastyrt samhälle börjadepå allvar för ungefär 15 år sen. Folk undrade vad det egentligen är för land vi lever i. En ny president valdes som istället för att försöka bekämpa gerillan förhandlade om fred med den. Presidenten frågade folket om han fick ge bort en del av landet till gerillan i utbyte mot fred. Alla var för och man såg ut att gå en ljusare framtid till mötes. Mycket vill ha mera och gerillan som stärkt sina positioner med utgångspunkt från sitt eget land ville snart ha mer inflytande. Gerillan fanns överallt och man infiltrerade universitet och hela samhällsstrukturen, efter denna 4 åriga mandatperiod var situationen värre än någonsin. En ny president väljs som även han lovar att göra slut på gerillainflytande men han har en aning tuffare metod. Han frågade snällt USA om hjälp i form av moderna vapen och ny teknik. Man startade en massiv offensiv mot gerillan och deras trupper, ofta fick även lokalbefolkningen betala priset då man bombade stora områden mitt i djungeln. Trots detta så stod folket enat och gerillan började tappa sitt fotfäste. Efter 4 år vid makten var presidenten så populär att man beslöt att ändra konstitutionen och återvälja samma grabb 4 år till. Nu har det gått ytterligare något år och förre försvarsministern har blivit vald till president. Gerillan blir allt svagare och den stora offensiven har gått över i enskilda attacker mot gerillans ledare.

När vi befann oss i Peking sprang vi på två bröder från Cartagena Nando och Yufo. Vi upptäckte ganska snart att vi delade samma värderingar och tänkte väldigt lika. Vi hade helt enkelt förbaskat kul ihop. När vi nu kom till deras hemstad var det naturligtvis synd att dom fortfarande var kvar i Kina och studerade. De skickade dock en mailaddress till en av sina närmaste kompisar Felipe. Att det blev just Felipe var på grund att han höll på mycket med dykning och surfning. Något som vi var väldigt intresserade av att pröva i Cartagena. Erik vill ta dykcert och Andreas vill kite-surfa.

Vi kontaktade Felipe och han välkomnade oss genom att bjuda hem oss till hans flickvän på förfest. Vi fick en adress och hoppade in i en taxi. Vi åker till den nya delen av stan, allt känns modernt och taxin saktar in vid ett höghus. Vi undrar lite var vi har hamnat men hoppar glatt ur taxin och går mot dörren som uppenbarligen är låst. Helt plötsligt glider dörren upp och vi kliver in i och möts av en vakt med en frågande min, Erik förklarar på stapplande spanska att vi är där för att träffa Felipe och hans flickvän. Vi blir hänvisade till P knappen inne i hissen och åker därmed uppåt så högt vi kan komma. P står naturligtvis (hur kan man tro något annat) för poolvåning och ligger halvt utomhus med ett tillhörande inglasat förfestrum med bar. Vi kliver lite försynt ut ur hissen och möts av Felipe hans flickvän och ytterligare två par. Vi slår oss ner och får varsin whiskey i näven.

Det kan vara det bästa förfeststället som någon av oss varit på med en fantastisk utsikt. På en sida ser man den nya delen och på andra sidan den gamla delen med sin mur och allting är upplyst av hundratals strålkastare. Det är även omgivet av en hel del hav vilket inte gör saken sämre. Det blir en angenäm kväll och även en hel del stapplande salsa. Det intressanta är resultatet av en öl i Peking och vad det kan leda till.


Erik, Andreas och Goli, en holländska som följer oss (stakat ut vägen för oss) på vår resa sen seglingen från Panama.


Erik och Goli vid Cartagenas stadsmur.

2 kommentarer

Våghals, Tidspressaren eller Segling


Vykortsbilder vart man än vänder kameran, svårt att misslyckas med korten.

Den Pan-amerikanska motorvägen gör att du kan köra på samma väg från Kanada i norr till Chile i söder. Den har endast ett avbrott på sin långa rutt och det är ”The Darien Gap” som är gränsen mellan Panama och Colombia. Skälet till avbrottet är oländig terräng, man vet helt enkelt inte hur man ska bygga där men också att området är kontrollerat av en gerillarörelse. Detta ger backpackers som vill från Panama till Colombia eller tvärtom 3 alternativ.

Alternativ ett, (vi kan kalla det Våghalsen alternativt Jättedumt-att-ens-tänka-tanken-planen) är att hyra en gerillamedlem som guidar en genom vildmarken en vandring på ungefär 4 dagar. Alternativ 2, Vi kan kalla den Tidspressaren, man tar flyget dit man vill. Sen har vi alternativ 3 att segla mellan Panamas fantastiska skärgård San Blass ner till Colombia. Ett fantastiskt alternativ som vi fastnade för, (även om våghalsplanen också lockade).

Vi återkommer till seglingen, dagen innan vår avfärd springer vi på Fabianne från Kalifornien, Alex från UK, Lauren och Oh från Hawaii. Det är samtligas sista dag i Panama City och vi bestämmer oss för att åka över till en ö utanför stan som heter Taboga. Då Jag och Andreas var något trötta kvällen innan och inte orkade ta den sista rundturen på stan som de andra tog, lovade vi att stå för frukosten. Och vilken frukost sen! Pannkakor med frukt och kaffe coco gör att man vaknar till ordentligt på morgonen. Väl på båten på väg till ön hamnar vi bredvid en herre i äldre medelåldern ca 70 år från Amerika som svär sig hes över lokalbefolkningen och dess tidsanpassning eftersom båten avgår 15 min FÖRE utsatt tid (första gången vi upplever det häromkring) och hans fru som missade båten står kvar på kajen. Vi muntrar upp honom med att nu har du ju i alla fall ingen fru med dig vilket han efter lite betänketid fann sig väl i. Han berättar att han är sjökapten och får blixtsnabbt epitetet Captain America.

Vi landar på ön, letar efter förfriskningar, lägger ut vår flagga och slänger oss i havet. Ur ingenting har vi hamnat i en fantastiskt bra grupp där det inte tar längre än 5 minuter innan den första tävlingen är igång. Sandslottsbygge är grenen och reglerna är enkla, högst sandslott på 5 minuter vinner. Vi delar upp oss 2 och 2 och jag antar att det måste sett fruktansvärt roligt ut men jag var alldeles för upptagen för att kunna observera omgivningen. Erik och Oh tar i alla fall hem segern och har därmed vunnit dagens första Tequilla shot, gratulerar. Dagen förflyter på ön och det är inte tyst 2 sekunder, inte mycket vettigt sägs men alla är på samma våglängd och det är precis som om vi känt varandra mycket längre än de 24 timmar det faktiskt är. Vi tar oss vidare till en restaurang på ön för att äta, till fisken har de stark sås som de varnar oss för. Därmed är det upplagt för dagens andra tävling. Andreas sväljer ner ungefär 3 cl av såsen, servitörer skakar på huvudet och muttrar något om gringo stupido. Lauren ville dock inte vara sämre så hon sveper ner ungefär 4 cl och vinner därmed tävlingen. Hennes ansiktsuttryck är dock obetalbart när såsen efter ca 30 sekunder börjar göra verklig nytta, svetten tränger fram, ögonen tåras och hela ansiktet förvrids i plågor.

Kvällen var given och jazzfestival stod på schemat. Vi beslöt oss dock för en sista måltid med gänget innan vi begav oss mot festivalen. Anledningen var att två gruppmedlemmar skulle med en buss vid 22 tiden. Kvällen blev alldeles kalasbra och utan att ha hört en enda jazzton är det troligen den bästa jazzfestivalen vi någonsin varit på. Vi vaknadeupp tillsammans allihop dagen efter och avnjöt ytterligare en pannkaksfrukost.

Vid 11-tiden den morgonen nådde vi vårt hem för de närmaste dagarna Pearl de Caribe. Totalt är vi 11 personer varav 1 kapten, en förste styrman och 9 högst ostadiga seglare. Att segla i den karibiska ö-världen är ungefär lika bra som det låter. För att försöka beskriva det så känns det som att ständigt befinna sig i ett vykort. Varthän du än tittar så är det precis lika vackert som på ett vykort. Dagarna bestod av bad, snorkling, bad, harpunfiske, vanligt fiske, läsa, siesta, intressanta diskussioner, bad och mycket god mat. De första dagarna bestod enbart av korta seglatser mellan öarna i San Blass. Selingen kändes som den tog lång tid eftersom man inte hade någon koll på dagarna och allt flöt ihop men å andra sidan kändes den fruktansvärt kort och var över på ett ögonblick. En jättehäftig upplevelse som vi varmt kan rekommendera.

Sista kvällen på seglingen avslutade vi med att åka över till en av de öde öarna där vi gjorde upp ett stort lägerbål, högg upp kokosnötter som tillsammans med rom blir den fruktade COCO LOCO och hade en riktigt trevlig avslutning tillsammans. Denna sista kväll lyckades vi att muta in ett eget Halländskt landområde mitt i Gerillans del av Colombia. Vi har i villervallan förhandlat oss till ett 5×5 meter stort område som för all framtid ska gå under halländsk flagg. Den blåa med ett vitt lejon på tyckte den lokala gerillaledaren var så fin att han ville behålla den. I retur fick vi ett litet landområde som vi nu utropat till Hallandia. Resultatet är att vi nu förlitar oss på Regionens flagga. Vetskapen om att vi har lyckats skapa en egen koloni som går under halländsk flagg även om det kanske inte är helt officiell och området i sig är något ”fuktigt” för stunden gör det hela dock värt det.


En fantastisk vy.


Seglingen gick självklart under halländsk flagg, iaf delar av resan:)

8 kommentarer

Fortsättning Panama City


Nisse hugger till ananas till oss att äta i skuggan.

Vi har ytterligare ett par dagar kvar i Panama City. Andreas beger sig än en gång ut på en tidig löprunda. Det är ett mycket trevligt sätt att uppleva en stad på. När man är uppe tidigt och ser stora delar av ett okänt ställe vakna till liv får man på samma gång både en känsla av att uppleva det okända men även en känsla av samhörighet. När man stannar och pustar ut tittar en ung vakt/polis på en och gäspar. Han står med full krigsmundering med ett automatvapen på magen och tittar ut över soluppgången. Vi det tillfället är vi i stort sett ensamma och vi ger varandra ett leende som är så lite men ändå på något sätt kopplar ihop oss just där och då.

Det som märks mest på en sådan tur är lokalbefolkningen som är uppe i tid för att utföra dagens arbete. Det är en salig blandning av nationaliteter och folkslag. Man förstår att Panama city är en internationell stad. Det märks genom att alla hostell vi försöker få tag på är fullbokade. Men främst genom all handel som löper här igenom. Det byggs praktiskt taget överallt och man kan se hur staden växer. Man håller dessutom på med en utbyggnad av Panamakanalen som ska stå färdig år 2014 och invigas på hundraårsjubileumet av den nuvarande kanalen. Kanalen (egentligen borde vi benämna det sluss som det egentligen är på svenska) är den tredje i ordningen varav de två första byggdes 1914. Denna nya sluss har en kapacitet att ta fartyg på 12000 ton. De två andra slussarna har endast möjlighet att ta fartyg som väger 4500 ton. Med tanke på världshandeln som stadigt ökar och med det faktum att 5 % av världens varor passerar just här så har många fartyg begränsats i storlek endast för kanalen. Med denna nya gigantiska sluss kommer Panama city att frodas även mer och växa ännu fortare.

Vi har även sprungit på ett par spanjorskor som tagit sin tillflykt hit då deras eget land nu går på knäna. Med en arbetslöshet mellan 20-25 % har många nyutbildade unga spanjorer ingenting att hämta i Spanien och de söker sig då ofta utomlands. Då är Panama city ett intressant mål med tanke på både språk, utvecklingsmöjligheter och kontakter världen över. För som det ser ut för staden nu så är det en ljus framtid och det finns pengar att tjäna. Priserna på lägenheter är ungefär som i Göteborg vilket är relativt svindyrt, men det innebär också att det finns jobb som betalar bra om man kommer åt dom. Vi visste inte mycket om Centralamerika innan vår resa och definitivt inte mycket om Panama City. Men det ska bli ytterst intressant att följa utvecklingen, för i den takten stan förändras och byggs ut är det med all säkerhet en ännu större och intressantare stad om 10 år.


Fiskarna kommer in och lossar dagens fångst i Panama City.

5 kommentarer

Panama City

Okej. Vi tyckte att det har kommenterats ovanligt lite på sistone (inget alls) men funderade egentligen inte så mycket över det. De som vill kommentera, kommenterar väl och just nu är det väl ingen som vill resonerade vi. Lite tråkigt tycker vi dock det är så vi tänkte skriva något vasst om just det fenomenet. Vi har dock upptäckt att vi på något sätt avaktiverat kommentarsfunktionen på bloggen så jag antar att vi får ta på oss skulden för det skrala antalet kommentarer. Jag vågar inte lova att problemet är löst men vi testar.

Anyway!

Vi är i Panama City, Panamas huvudstad. Vi tog oss hit via nattbuss från Boccas och Bastimentos. Som tur var hade vi blivit varnade att de kör med AC:n på full effekt hela natten igenom så vi hade klätt på oss ordentligt innan vi steg på bussen. Väl ombord ser vi en riktigt dålig film (nämnde vi att den var jättedålig) dubbad till spanska innan vi sött somnar in bredvid varandra, invirade i varsin hallandsflagga. Vid midnatt väcks vi av någon form av passkontrollant kräver att få se våra pass. Vi befinner oss då mitt inne i Panama. Vi blir smått förbannade, dels över att bli väckta sen att tvingas snubbla ner till packningen och gräva fram passet som man såklart gömt på ett bra ställe djupt ner i väskan. Framför oss på bussen sitter 2 norska tjejer som har hamnat i större problem än att de måste resa på sig och hämta passen. Det visar sig att de inte har stämplar i ordning för att komma in i landet. Det blir helt enkelt avhystade från bussen mitt i natten. De fick sedan stå och vänta vid sidan av vägen på en annan buss som skulle ta dom tillbaka till gränsstationen där de kom in i landet, en minst sagt dryg resa. På sådär 8 timmar enkel väg.

Panamakanalen har vi hunnit se och hela konstruktionen är ett mästerverk i ingenjörskonst. Historielektion, (med reservation för alla möjliga faktafel): Fransmännen började bygga kanalen runt 1880 men efter 20 år var pengar, tid, folk och framförallt tålamodet slut. Några år senare förklarar sig Panama självständigt från Colombia och några dagar senare ingår USA och Panama ett avtal och jänkarna tar över grävandet av kanalen. Grävandet tar 10 år och i januari år 1914 kör första båten igenom. USA driver sedan kanalen fram till den 31 december 1999 då Panama tar över driften.

Panama City är en spännande stad att befinna sig i. Här finns den gamla kolonistilen bevarad i gamla stan medans det bara några 100 meter bort reser sig enorma skyskrapor med affärscentrum, banker, gallerier och affärer. Det är dock inte en helt ofarlig stad att befinna sig i. Vi går en hel del för att kunna se och upptäcka mer av staden. Vi ville ta oss från gamla stan till en stor park. Så vi traskade längs med kusten, vilket är väldigt fräckt för det ligger ungefär ett 40-tal riktigt stora fartyg för ankar utanför kusten och väntar på att få ta sig igenom kanalen. Vi viker av från kusten och börjar ta oss uppåt, efter huvudgatan kan vi skymta parken några kvarter bort. Då plötsligt får vi syn på en vakt i en korsning med ett pumphagelgevär och mörka solglasögon. Vi undrar lite vad han vaktar och fortsätter fram mot honom. Då börjar en man i 50-årsåldern vinka frenetiskt mot oss och visar med kroppsspråket på att vi inte vill gå förbi den vakten. Andemeningen var ungefär att gå inte åt det hållet då blir ni både rånade och beskjutna. Vi tackade för tipset och återvände till huvudgatan där vi tog en omväg till parken. Väl i parken finner vi skyltar som förklarar att här är man på egen risk, för här finns bovar (tror vi). Vi går in en bit i parken, breder ut hallandsflaggan som vi hoppas ska skydda oss ifrån ondo, och ta mig tusan det gjorde den.


Stor båt på väg igenom Panamakanalen


”Se så turistiga ut som möjligt” okej då!


Panama City:s moderna sida sett från gamla stan

8 kommentarer

Avsked från Bastimentos

Joel och Zanna har kommit och tagit tillbaka sin bar igen. Vilket känns väldigt bra, dels att se dom igen men även att lämna över detta oerhört tunga ansvar som vilat på våra axlar. Det har varit en fantastisk tid och baren har gått på högtryck många kvällar. Men för att vara ärliga så har restaurangdelen varit något lugnare. Vi har dock resonerat som så att man gör bäst i att inse sina begränsningar att blanda grogg och servera kyld öl är vi duktiga på men mathanteringen och speciellt att försöka sälja densamma efteråt är en helt annan sak. En av våra tidiga (ja faktiskt) morgnar fick vi dock anställt en kock (det är inte så knussligt som hemma) han lämnade dock vid 11-tiden och strax efter kommer det in ett par som vill ha omelett. Andreas beger sig in i köket och han har hela vårt backpackergängs ögon på sig, reder han detta är det alla undrar. Andreas anlägger en självsäker min enligt sin käpphäst ”ett fast och säkert agerande kan dölja oceaner av osäkerhet” och börjar tillaga en fantastisk god frukost för det amerikanska paret.

Någon dag innan Joel och Zanna kom tillbaka fick vi förstärkning från Sverige då Hanna från Gotland anslöt till Bastimentos. Vår lilla grupp om 5 personer bestämmer oss för att göra en fisketripp tillsammans. Så Hanna åker på sin första fisketur någonsin tillsammans med 4 halläningar och 2 lokala pojkar. Det viktigaste av allt när man är på fisketur berättar vi för Hanna är att man kan överdriva hur fantastiskt stora fiskar man har fångat hela dagen. Så med det sagt så fullkomligt öste vi upp fantastiskt stora fiskar hela dagen. Ärligt talat så hade vi en fantastiskt trevlig tur tillsammans och fångade ungefär 30 fiskar som vi fick med oss hem. När vi kommer tillbaka till restaurangen tillagar Zanna svenska pannbiffar med potatis och lingonsylt till kvällsmat, vi som inte ätit svensk husmanskost på länge blir fullkomligt överförtjusta.

Efter frukost kommer hostellets ägare Enrique förbi med en take-away låda med iguana som är en specialitet här på ön, men rätten står aldrig med på menyn och brukar oftast försvinna i lokalbefolkningens magar. Enrique är en av de mest drivna personerna vi har träffat här på ön. Han har byggt upp Hostal Bastimentos från grunden, ett projekt som kräver underhåll och han har alltid många järn i elden. Ett av hans tidigare projekt var Expedition Robinsson där han var byggbas dock inte på den svenska produktionen. I stort sett alla på ön har på något sätt jobbat med Expedition Robinsson/Survivor produktionerna. Man har spelat in många produktioner här på ön och närliggande öar. Det var ca 10 år sen man började spela in här och senast var 2010 med Colombianer.

Dagen efter fisketuren regnade det fram till 2 på eftermiddagen. Det kan låta tråkigt att vi inte kunde göra en båttur som vi hade tänkt från början. Det var dock en ypperlig dag att dra igång Joels rökmaskin som han har byggt av en gammal tvättmaskin för att röka gårdagens fiskefångst. Rökningen tar 4 timmar men resultatet blir underbart och vi får en schysst förrätt/snack att servera i restaurangen. Kvällen, som är vår avslutningskväll bjuder på trevligt sällskap ihop med kanadensare, taiwaneser, gotlänning, amerikaner och lokalbefolkning. Till efterätt hade de kanadensiska tjejerna komponerat ihop en mycket god tårta med den kanadensiska flaggan som dekoration.

Nu börjar det bli dags för oss att lämna Bastimentos. Ikväll tar vi en nattbuss från Almirante på fastlandet ner till huvudstaden Panama City. Vi har haft en helt fantastisk tid här och det är svårt att lämna Joel och Zanna men man kommer alltid till en punkt när det är dags att dra vidare. Andreas kan dock med gott samvete lämna Bastimentos obesegrad i pilkastning och med två innestående fisketurer att avkräva av Joel.


Nisse inspekterar Joels rökmaskin.

Lämna en kommentar

Lokala backpackers


Kvällsmat på Roots

Det bor ca 900 människor här på Bastimentos och det känns mer genuint än Bocas som lokalbefolkningen kallar huvudön. Vi börjar komma in i det här livet nu. Baren går på högtryck, vi har blivit stammisar bland vattentaxiförarna, vi dyker, besöker grottor, hänger på stranden och försöker anordna diverse turer. Vi har återigen blivit en del av en backpacking familj och det har varit några riktigt bra dagar med mycket trevligt folk. För den som är intresserad i gruppsykologi är det fantastiskt att se och vara en del av när 11 backpackers från 9 olika länder börjar diskutera alla möjliga olika saker. Det blir ännu bättre när man ska organisera någon form av aktivitet, går ihop och börjar förhandla priser. Lokalbefolkningen försöker hålla uppe priserna (ingen fri konkurrens inte) medan vi försöker trycka ner dom. Givetvis sker allt detta runt klockan 02.00 i en bar när alla är som mest bäst på att förhandla. Det är egentligen ett under att det fungerar utan större våldsamheter.

Även språkförvecklingar leder ofta till dråpliga situationer som alltid resulterar i ett gott skratt. Vi har träffat en underbar grabb från Australien som har gett sig tusan på att han ska lära sig en riktigt bra isbrytarfras och sen lära sig den på så många språk som möjligt. Frasen han valde var ”Give me your panties” vilket betyder ge mig dina trosor” men inte vanliga trosor utan snarare gammeldags farmorstrosor. Frasen har diskuterats utförligt över några öl och även praktiserats när det anlände 2 svenska tjejer till hostellet.

Ordlista: (med grundlig reservation för stavfel och annat mög)

Swedish: Ge mig dina trosor

English: Give me your panties

Norwegian Ge mig troserna dine

Chinese Ge wah ni da ne ko

Czech Dejte mi sve kalhotky

Dutch Geef me je slipje

Spanish Dame tu tanga

German Gip mir dein hosjen

Korean Nuh pantie rrel juoh

En annan bra isbrytare är att dyka upp som backpacker på ett hostell och hänga upp sina hallandsflaggor i baren och efter 2 dagar börja driva den. Folk undrar såklart hur man hamnar i en sådan situation och vid eftertanke så är det en lustig historia. Det kan också vara något av de bästa sätten att promota Halland här i Panama. Vi når inte ut till den stora massan men de som har varit här är nyfikna på Sverige i allmänhet och Halland i synerhet.

Att driva en bar i Karibien med allt vad det innebär med inköp, avlöningar till lokalbefolkningen, steka omeletter, se till att det finns is och självklart blanda drinkar när man bara varit här i 5-6 dagar är ett äventyr i sig. Vi har dock hunnit med en hel del annat. En dag fick vi med hela gänget på grott utforskning fullt utrustad med vattendjup upp över öronen och fladdermöss. Andreas har även testat dykningen och rekommenderar den varmt, Erik har tyvärr inget certifikat så det blev snorkling för hans del men även den var väldigt bra. Annars har det mest blivit lata dagar på stranden där volleybollspel alltid lockar.

Efter 5 dagar med vår lilla familj börjar folk så sakta troppa av. Vi är kvar och träffar nya sköna människor och nya konstellationer bildas. Allt medan lokalbefolkningen står vid sidan av och försöker tjäna så mkt som möjligt på alla dryga backpackers som bara vill få ner priserna.

Folket samlat i restaurangdelen

Lämna en kommentar