Sidverktyg

Dödens väg

Den farligaste vägen i Bolivia enligt statistik (antal dödsfall) är en väg mellan La Paz och grannbyn på andra sidan berget (namn saknas). Vägprojektet startades under 1930-talet och kom främst till för att kunna frakta Coca-blad (ursprunget till kokain) men fick avbrytas då krig med Paraguay kom i vägen. Bolivia förlorade kriget och landområden till Paraguay men hade tillfångatagit krigsfångar från sina fiender som man nu tvingade att bygga färdigt vägen. Detta eftersom ingen sund och vettig människa frivilligt ville åta sig arbetet. Vägen stod klar 1944 och har sedan dess varit oerhört olycksdrabbad, en av olyckorna som berättades för oss var en buss under 1980-talet som körde av vägen och 102 människor avled (stor buss alt många människor på liten yta alt en kombination).

1995 gjorde en Boliviansk bank en utredning som klassade vägen som den farligaste och dödligaste i hela världen. Det dröjde naturligtvis inte många sekunder innan vägen blev en turistattraktion och folk strömmade till för att ta sig en kik. Kort därefter följde turistbolagen efter och erbjöd folk att medels cykel ta sig ner för berget.

Hade någon gett sig på att genomföra en liknande affärsidé i Sverige så hade både räcke, skyddsnät, hängsle och bälte behövts och det både här och där. I Bolivia får man instruktionen att inte cykla över sin förmåga ”and do not be a dick”.


3 grabbar beredda på äventyr!

19 personer har sedan öppningen -95 cyklat över sin förmåga och strukit med och betydligt fler har fått skrubbsår och brutna ben. Eftersom det är så pass farligt bör man naturligtvis undvika aktiviteter av detta slag. MEN för att kunna förmedla informationen till er våra trogna läsare så måste det finnas några djärva själar som utan förbehåll och utan att kontrollera om ansvarsfrihet i första styckets huvudsats verkligen är överensstämmande med Boliviansk lagstiftning, slänger sig ner för backen för att stirra döden i vitögat.

En oerhört god idé tyckte vi och nappade direkt. Det är med känslan av söndag morgon, (gårdagen var som alla andra dagar lördag), som man vaknar alldeles för tidigt och börjar ta på sig. Får petat i sig en lätt frukost och möter upp med resten av gruppen. Kl 8.30 har vi fått på oss rejält med utrustning då det snöar och är riktigt kallt på toppen, det enda som saknas är pjäxor och skidor annars hade alpkänslan varit total. Nu får man istället ett stycke cykel och man börjar fundera vilket som var fram- och bakbroms nu när man har två att välja på. Medan tankarna drivit en stund har det under tiden pågått en teorilektion om hur man ska hantera sin cykel. När lektionen är över ber vi alla till jordmodern om att skona oss genom att hälla 96 % sprit på marken, framdäcket och läpparna. Därefter börjar vår resa nerför mot varmare temperaturer.


Depåstopp innan den vilda delen av cyklingen börjar.

Den första delen av nerfärden är på asfalt och är mest till för att lära känna sin nya vän, cykeln och för att lära sig lite balans och teknik. Nerför på asfalt var en barnlek och vi lastar snart upp våra cyklar på bussen igen för att ta oss upp till påfarten av den farligaste vägen i världen. Det fanns 2 påfarter ovanifrån till denna väg men då den ena rasade i förra veckan finns det numera bara en kvar. Regnperioden har varit ovanligt blöt i år med flera ras och förstörda dagvattensystem som följd.
Våra tankar är dock på helt annat håll och adrenalinet börjar pumpa i våra ådror. Vi gör oss klara för etapp 1 på vår väg nerför och underlaget är numera grus. Det är först nu som man klappar sig själv på axeln (mellan etapperna) över att man valde att lägga några hundralappar extra för bättre guide och utrustning.

Egentligen är det dock som vilken grusnedförsbacke som helst där hemma med den skillnaden att tappar du balansen i en högerkurva har du 200 meter innan du landar, missar du i en vänsterkurva landar du hårt in i en bergvägg. Allt går dock bra och vi känner oss som riktigt tuffa downhill-åkare. Vi ser förmodligen lika tuffa ut som vi känner oss.


Tuffa som stryk.

Ungefär halvvägs tar Andreas reda på hur det är att vara 7 år igen genom att dra till med en ordentligt vurpa (naturligtvis i en innerkurva). Med skrubbsår, jack i armbågen och lite mörbultad fortsätter färden neråt för Andreas i ett något lugnare tempo. Känns skönt att man fortfarande är ung i sinnet och klarar av att genomföra en äkta vurpa. Att man inte lärt sig något på dessa dryga 20 år det överlåter vi till er läsare att utvärdera.

Erik då? Ramlar inte han? Erik hamnar bakom 3 långsamma tjejer efter en fikastation (inga som helst paralleller om att tjejer och långsamma skulle ha större korrelation än killar och långsamma, nu råkade de bara vara 3 tjejer och de är långsamma) nåväl efter att ha tagit sig förbi två stycken ska Erik precis till att köra förbi den främsta av dom. Då får hon sladd och ramlar, Erik försöker bromsa men det är lönlöst i lösgruset, han överger cykeln och hoppar heroiskt över henne och landar på fötterna på andra sidan. Tjejen är uppskakad efter fallet men glad över att Erik valde att hoppa och inte köra över henne och Erik känner sig som en riktig gentleman.


Nere och glada över att ha överlevt.

Det som är nästan lika häftigt som adrenalin-kicken är naturen runt omkring. Vi började dagen som påpälsade Michelin gubbar och avslutar den i t-shirt och shorts. Från 0 grader till strax över 30. Färden avslutas med en tur i ett privatägt djurreservat fullt av apor, skölpaddor, fåglar och i en salig blandning av bananträd, limeträd och olika sorters palmer.

Även om det på något sätt inte är riskfritt kan vi starkt rekommendera denna upplevelse som innebär både en adrenalinkick och en fräck naturupplevelse och om man har kör hårt ett antal blåmärken.