Senaste inläggen

Tack för förtroendet!

Efter att ha varit ute och rest i 4 månader tycker familjen att nu kan ni väl bli hemma ett tag. Tyvärr går ju inte det för sig när kompisarna har ordnat en skidresa till Sölden, Österrike och planlagt den så bra att vi hinner hem och packa om innan vi beger oss. Dagen efter hemkomsten sätter sig Erik och Andreas återigen på en buss skillnaden mot tidigare är att resan endast är ungefär 21 timmar lång så vi funderar om det ens är lönt att sätta sig ner innan vi är framme (man åker en del buss i Sydamerika).

Några nya ansikten är med på resan annars är det idel gamla bekanta som man inte sett på 4-5 månader och det är ett kärt återseende. Vi har 40 medresenärer på skidresan och 30 av dessa är hallänningar. Skidresan blir en succé med bra skidåkning, även fast det är så sent på säsongen och fantastiskt väder, tack vare att det är så sent på säsongen. Vi vill passa på att rikta ett tack till arrangörerna Daniel och Karl för en mycket bra skidresa.


Partystämningen på topp!

Vi är nu åter på halländsk mark och det är dags för oss att återgå till våra normala liv med arbete, rutiner, vänner och familj. Det kommer bli fantastiskt skönt. Den gamla klyschan borta bra men hemma bäst lever och frodas av en anledning. Under en morgonpromenad runt fästningen funderade Erik på varför man är så angelägen om att lämna hemma, här är ju så fantastiskt vackert. Men det är kanske det som krävs för att man till fullo ska förstå det.

Vi har utvärderat, berättat och jämfört våra upplevelser i bloggen. Vi har försökt berätta vad vi är med om men det inte är alltid lätt, framförallt är det svårt att få med känslan i det vi upplever. Det rytmiska dunkande mot rälsen på transibiriska järnvägen, smaken av den förfärliga soppan i Peking, kölden när du vaknar i en jurta på den mongolska landsbygden, gemenskapen med andra backpackers, lukten av brandrök i Peru, skräcken du upplever när du ser molotovcocktailsen uppradade, den fantastiska partystämningen på Loki hostell i Cuzco eller den härliga känslan av familjeliv i Sao Paolo.

Det finns ett antal forum man kan använda för att skriva en resdagbok eller blogga under en resa och många som vi har träffat på använder något av forumen. Vår fördel är att vi hade ett förtroende från region Halland att skriva officiellt på deras hemsida. Vilket gör att man stått ut mer från mängden och att det kanske spritt sig en aning mer på hemmaplan om att just vi två är ute och reser. Vi vill tacka Region Halland för det förtroendet och hoppas att vi har levt upp till en del av de förväntningar som fanns framförallt vill vi tacka Ulf och Yvonne som är de som gjort vårt bloggande möjligt. Det har varit mycket givande och vi kan bara rekommendera andra att ta chansen om ni skulle få den.

Vi vill även tacka alla våra läsare som följt vår blogg under resan. Det har varit fantastiskt kul att ni kommenterat så mycket som ni gjort och det har även hjälpt oss att ut/omvärdera situationerna vi hamnat i. Vi hoppas att vi kunnat lära ut en del om den värld vi lever i samtidigt som vi förhoppningsvis bidragit till något skratt längs vägen. Är det någon som har några frågor angående resan i sig eller något specifikt resmål är det bara att höra av sig.

Väl mött

Andreas Nilssons mail: nisseau@hotmail.com

Erik Sellergrens mail: erik_sellergren@hotmail.com

Lämna en kommentar

Cirkeln är sluten.

Världen runt på 127 dagar.

Det kändes underbart att idag (torsdag, Tårta?) klockan 16.34 stiga av på Varbergs station. För 4 månader sen begav sig vi två enkla grabbar ut i världen genom att styra kosan norrut mot Stockholm. Idag har vi slutit cirkeln genom att anlända samma station söderifrån efter att ha färdats ett varv runt vår jord.

Att resa är en fantastisk förmån som är långt ifrån alla förunnat i vår värld. Man utvecklas en hel del både socialt och rent praktiskt. Man får se saker som man annars tar för givet speciellt när man är från ett land som Sverige även om vårt land ändå dras med vissa problem med till exempel sjukvård som diskuterats på vår systerblogg. Det till trots så är Sverige ett fritt land med sin allemansrätt och med ett politiskt system som fungerar bra om man jämför med många andra länder.
Vi har nu tagit oss ett helt varv runt vår jord. Vi har sett fantastiska saker längs vår resa och mött en hel del intressanta människor. Många har delat våra uppfattningar och värderingar och man kan ibland känna att världen är väldigt liten och att vi delar samma drömmar och mål. Samtidigt kan man känna att man är en liten del av denna gigantiskt stora värld där alla ska samexistera med olika religioner, bakgrund och tankesätt.
Vi har naturligtvis fortfarande svårt att sortera alla våra olika upplevelser, vi har trots allt bara varsitt huvud och det har gått på högvarv att försöka greppa alla saker som vi hört, sett, känt och upplevt. Många har frågat vilket land vi tycker bäst om av de 14 länder som vi passerat på vår resa. Frågan är inte helt enkel och beror på vad för speciell upplevelse och vilka personer vi har delat den med i ett speciellt land. Men vi kan bägge två vara överens om att både Mongoliet och Colombia har varit två av höjdpunkterna.

Halland bästa livsplatsen. Det vi har tagit oss igenom ger oss en viss kunskap om de olika länderna men fortfarande alldeles för dåligt för att man ska kunna göra en ordentlig utvärdering om vad som egentligen är bästa livsplatsen. Vi har som sagt passerat många olika platser men för att kunna jämföra levnadsplatser behöver man ha en bredare kunskap om ett område och bott där i alla fall ett år för att ha en hyfsad uppfattning om vad man jämför.
Regionens mål var att med en kul grej som två hallänningar med en flagga sätta regionen lite mer på världskartan. Vårt mål var att resa runt och uppleva saker som de två patriotiska hallänningar vi är samtidigt som vi upplyste folk vilken bra plats Halland är. Hur vida vi uppfyllt något av dessa mål är svårt att påvisa i direkt statistik. Det vi med säkerhet kan säga är att ganska många av de personer vi mött under vår resa har en betydligt klarare bild av Sverige men framförallt Halland och det kommer alltid att ligga i bakhuvudet när de tänker på norra Europa. Vi är dock nöjda med vår insats och hoppas att den kommer ge någon form av resultat som tanken från början var.

Vi vet att Sverige har en hög levnadsstandard i jämförelse och det har delvis varit ett problem när man ska hävda att Halland är bästa livsplatsen utan att få det att framstå som att vi är bättre människor bara för att vi är födda i ett rikare land. Därför har vi inte alltid ställt fram påståendet rent direkt så som flaggan påstår, Halland bästa livsplatsen. Det har inte desto mindre diskuterats alla dessa frågor om vilka fördelar och nackdelar olika länder har. Hade vi nu kunnat förklara riktigt ingående hur bra man kan ha det i Halland så är vi ganska säkra på att en hel del folk hade riktat sina blickar åt det hållet. För även om vi inte bott någon längre stund i något av de länder vi passerat på vår resa så kan vi med säkerhet säg att Halland är en av de bättre livsplatserna i världen.

4 kommentarer

Uppdraget slutfört!

På bloggen kan man läsa om två stolta hallänningar som gav sig ut i världen den 17 nov för att göra gällande att Halland är den bästa livsplatsen frågan var ju då hur folk skulle ställa sig till detta påstående. Vi har delvis lyckats sätta Halland på kartan hos vissa personer men uppdraget om att påstå att Halland är bästa livsplatsen har delvis hamnat i skymundan på grund av att kunskapen om Halland tyvärr inte är med i alla utbildningsplaner världen över. Nu vill vi dock inte åka hem med oförättat ärende, då våra arbetsgivare troligen räknat kallt med att vi genomför vårt uppdrag. Därför på sista dagen har vi äntligen lyckats hitta en person med kunskap om dels Halland och dels Sao Paulo.


Tomas i avslappnat tillstånd när barnen gått och lagt sig.

Intervju med Eriks kusin Tomas Eriksson. Vi har på vår långa resa träffat ett antal svenskar, ett fåtal av dessa har varit hallänningar och äntligen har vi lyckats få till en intervju med en av dessa fantastiska människor. Tomas är som många i min mors släkt uppvuxen i Veddige utanför Varberg. Han tog examen från Chalmers 1998 och bestämde sig för att resa över till Brasilien där träffat Priscila Tremonte. Nu är de gifta sen 12 år tillbaka och har 2 barn tillsammans.

Tomas trivs för det mesta bra i Brasilien, han håller framförallt fram det Brasilianska folkets vänlighet och hjälpsamhet, de är alltid trevliga och tillmötesgående. I jämförelse med Veddige är kontrasten mot Sao Paolo rätt så stor. Över 20 miljoner människor bor det häromkring, vilket medför både negativa och positiva aspekter. Det som är bra är service dygnet runt för allt man behöver hjälp med. Även om Sao Paolo är en fantastiskt stor stad berättar Tomas att det finns otroligt vacker natur strax utanför staden, bergslandskap eller fina stränder Brasilien erbjuder mycket av båda.

För att ta upp vad som är negativt berättar Tomas om skillnaden med hur hans egen barndom i Veddige var. Där kunde man springa över gatan för att se om kompisarna ville komma med ut och leka, man kunde bestämma att man ses på fotbollsplanen om en liten stund för att sparka boll och man kunde cykla till och från skolan. I Brasilien är man bilberoende så fort man ska utanför tomten, trafiken är hemsk och en 20 miljoners stad är inte lika säker som det är i Veddige. Tomas berättar även om de enorma klasskillnaderna som finns mellan rika och fattiga invånare i staden. Vi diskuterar även den omfattande korruptionen som finns. Brasilien är ett rikt land, fullt med värdefulla naturresurser man har också en stor hemmamarknad med nästan 200 miljoner människor som borde vara tillräckligt för att dra igång från vilken lågkonjunktur som helst. Politiker som inte sköter sitt jobb, tar emot mutor och allmänt slösar pengar gör dock att Brasilien inte kommit längre än det är just nu. Om framförallt satsningar på infrastruktur görs och det på rätt så har man potential att bli en av världens ledande ekonomier.

Som svar på frågan om var bästa livsplatsen är får vi ett klockrent ”det beror på”. Tomas utvecklar, För barnen hade det just nu varit bättre att bo i Halland, gratis skolgång och allt annat positivt som jag själv hade i min barndom. Att man kan springa rätt ut i naturen och leka i vilken skogsdunge som helst. För Priscila hade nog omställningen att flytta från en sån stor stad som Sao Paolo till landet varit för stor. Däremot är det inte omöjligt att vi kanske flyttar hem till Sverige och närheten till Halland någon gång.


Tomas och Priscilas yngste son Bernard på upptäcksfärd i trädgården.

2 kommentarer

Familjeliv!


Ute och går med vår nyfunna familj.

Efter en sista bussfärd når vi resans sista etappmål innan hemfärd. Erik har tagit kontakt med sin kusin Tomas som är bosatt här i Sao Paolo tillsammans med sin fru Priscila och sina två söner, Arthur 3 år och Bernard 1 år. När vi kommer fram har vi tillbringat 4 ½ av de 5 senaste nätterna i buss om man då möts av idel vänliga leenden, ett stort hus med tillhörande trädgård och blir visad till gäststugan där vi kan upprätta basläger då är det som att hamna i himmelen.

Därefter blir vi presenterade för Priscilas syster Patricia och hennes barn Leo 9 år och Bella 7 år. Priscilla och Patricia jobbar hemifrån och har hand om alla 4 ungar så det är ständigt fart och fläkt hemma hos familjen Eriksson/Tremonte.


Middagsdags

Det är en stor stad vi hamnat i, här bor någonstans mellan 20 och 25 miljoner invånare. Som tur är så bor inte Tomas och Priscila mitt i smeten utan lite mer i utkanten. Brasilien och speciellt Sao Paolo är för många företag inkörsporten för att etablera sig i Sydamerika, ekonomin här är stark och har en enorm potential till fortsatt tillväxt. Det för med sig att här finns stora pengar att tjäna men även att det blir oerhört dyrt att leva. Det enda som fortfarande är billigare än Sverige är öl och kött (även om köttet snart är lika dyrt).

Dagarna har varit en perfekt blandning av hopp, lek och mer avancerade utflykter med Tomas. Lördagen bjöd på utflykt till en racingbana strax utanför Sao Paolo där familjens vän Rodrigo tränade inför söndagens stora lopp. Rodrigo tävlar i Stock Car Junior vilket är en motorsport någonstans mellan Go-cart och formel 1, (skulle kunna beskriva vilken motorsport som helst men det är inte riktigt vår kopp te så vi beskriver det så ändå). I vilket fall var det oerhört häftigt att se och att kunna ställa frågor direkt till Rodrigo var en extra förmån. Rodrigo presenterade oss även för sin vän Daniel som skulle köra sitt första race och han var så nervös så han inte kunde ta in några råd som gavs till honom innan träningen. Båda Rodrigo och Daniel gör dock väl ifrån sig.


En av bilarna som svischade förbi.

Kvällen bjuder på Brasiliansk grillafton vilket skiljer sig lite grann från hur vi grillar hemma, då man grillar och äter lite hela tiden medan man går runt och smuttar på en öl. Ett trevligt sätt att umgås och vi kan tänka oss att pröva detta även hemma. Söndagen börjar lugnt för vissa medan Artur vill börja med buller och bång redan halv 7 på morgonen vilket medför att pappa Tomas snällt också får vakna. Middag blir det på restaurang och hamburgare står på menyn. På eftermiddagen blir det FOTBOLL! Sao Paolo spelar mot Santos, 2 lag i toppskiktet i brasilianska högsta ligan. Det vi får se är en mycket spännande och rafflande match som innehöll allt man vill att en bra fotbollsmatch ska innehålla, 5 mål, utvisning, straff, en fantastisk dramatik och vi har dessutom lyckats utöka vårt portugisiska ordförråd med helt dussin (brasilianarna tar det här med att svära till en helt ny dimension). Som experter på området (fotboll alltså) kan vi konstatera att det är fantastiskt att se de individuella prestationerna medan båda lagen behöver öva på den mentala biten samt att spela samman laget något tajtare. Extra kul är det att se blivande (förmodligen) storstjärnor som Neymar och Lucas, båda är runt 20 år gamla och spås lysande karriärer i ett europeiskt storlag där Barcelona och Real Madrid är de som varit mest intresserade hittills.


Sao Paolo – Santos 3 – 2

2 kommentarer

Dödens väg

Den farligaste vägen i Bolivia enligt statistik (antal dödsfall) är en väg mellan La Paz och grannbyn på andra sidan berget (namn saknas). Vägprojektet startades under 1930-talet och kom främst till för att kunna frakta Coca-blad (ursprunget till kokain) men fick avbrytas då krig med Paraguay kom i vägen. Bolivia förlorade kriget och landområden till Paraguay men hade tillfångatagit krigsfångar från sina fiender som man nu tvingade att bygga färdigt vägen. Detta eftersom ingen sund och vettig människa frivilligt ville åta sig arbetet. Vägen stod klar 1944 och har sedan dess varit oerhört olycksdrabbad, en av olyckorna som berättades för oss var en buss under 1980-talet som körde av vägen och 102 människor avled (stor buss alt många människor på liten yta alt en kombination).

1995 gjorde en Boliviansk bank en utredning som klassade vägen som den farligaste och dödligaste i hela världen. Det dröjde naturligtvis inte många sekunder innan vägen blev en turistattraktion och folk strömmade till för att ta sig en kik. Kort därefter följde turistbolagen efter och erbjöd folk att medels cykel ta sig ner för berget.

Hade någon gett sig på att genomföra en liknande affärsidé i Sverige så hade både räcke, skyddsnät, hängsle och bälte behövts och det både här och där. I Bolivia får man instruktionen att inte cykla över sin förmåga ”and do not be a dick”.


3 grabbar beredda på äventyr!

19 personer har sedan öppningen -95 cyklat över sin förmåga och strukit med och betydligt fler har fått skrubbsår och brutna ben. Eftersom det är så pass farligt bör man naturligtvis undvika aktiviteter av detta slag. MEN för att kunna förmedla informationen till er våra trogna läsare så måste det finnas några djärva själar som utan förbehåll och utan att kontrollera om ansvarsfrihet i första styckets huvudsats verkligen är överensstämmande med Boliviansk lagstiftning, slänger sig ner för backen för att stirra döden i vitögat.

En oerhört god idé tyckte vi och nappade direkt. Det är med känslan av söndag morgon, (gårdagen var som alla andra dagar lördag), som man vaknar alldeles för tidigt och börjar ta på sig. Får petat i sig en lätt frukost och möter upp med resten av gruppen. Kl 8.30 har vi fått på oss rejält med utrustning då det snöar och är riktigt kallt på toppen, det enda som saknas är pjäxor och skidor annars hade alpkänslan varit total. Nu får man istället ett stycke cykel och man börjar fundera vilket som var fram- och bakbroms nu när man har två att välja på. Medan tankarna drivit en stund har det under tiden pågått en teorilektion om hur man ska hantera sin cykel. När lektionen är över ber vi alla till jordmodern om att skona oss genom att hälla 96 % sprit på marken, framdäcket och läpparna. Därefter börjar vår resa nerför mot varmare temperaturer.


Depåstopp innan den vilda delen av cyklingen börjar.

Den första delen av nerfärden är på asfalt och är mest till för att lära känna sin nya vän, cykeln och för att lära sig lite balans och teknik. Nerför på asfalt var en barnlek och vi lastar snart upp våra cyklar på bussen igen för att ta oss upp till påfarten av den farligaste vägen i världen. Det fanns 2 påfarter ovanifrån till denna väg men då den ena rasade i förra veckan finns det numera bara en kvar. Regnperioden har varit ovanligt blöt i år med flera ras och förstörda dagvattensystem som följd.
Våra tankar är dock på helt annat håll och adrenalinet börjar pumpa i våra ådror. Vi gör oss klara för etapp 1 på vår väg nerför och underlaget är numera grus. Det är först nu som man klappar sig själv på axeln (mellan etapperna) över att man valde att lägga några hundralappar extra för bättre guide och utrustning.

Egentligen är det dock som vilken grusnedförsbacke som helst där hemma med den skillnaden att tappar du balansen i en högerkurva har du 200 meter innan du landar, missar du i en vänsterkurva landar du hårt in i en bergvägg. Allt går dock bra och vi känner oss som riktigt tuffa downhill-åkare. Vi ser förmodligen lika tuffa ut som vi känner oss.


Tuffa som stryk.

Ungefär halvvägs tar Andreas reda på hur det är att vara 7 år igen genom att dra till med en ordentligt vurpa (naturligtvis i en innerkurva). Med skrubbsår, jack i armbågen och lite mörbultad fortsätter färden neråt för Andreas i ett något lugnare tempo. Känns skönt att man fortfarande är ung i sinnet och klarar av att genomföra en äkta vurpa. Att man inte lärt sig något på dessa dryga 20 år det överlåter vi till er läsare att utvärdera.

Erik då? Ramlar inte han? Erik hamnar bakom 3 långsamma tjejer efter en fikastation (inga som helst paralleller om att tjejer och långsamma skulle ha större korrelation än killar och långsamma, nu råkade de bara vara 3 tjejer och de är långsamma) nåväl efter att ha tagit sig förbi två stycken ska Erik precis till att köra förbi den främsta av dom. Då får hon sladd och ramlar, Erik försöker bromsa men det är lönlöst i lösgruset, han överger cykeln och hoppar heroiskt över henne och landar på fötterna på andra sidan. Tjejen är uppskakad efter fallet men glad över att Erik valde att hoppa och inte köra över henne och Erik känner sig som en riktig gentleman.


Nere och glada över att ha överlevt.

Det som är nästan lika häftigt som adrenalin-kicken är naturen runt omkring. Vi började dagen som påpälsade Michelin gubbar och avslutar den i t-shirt och shorts. Från 0 grader till strax över 30. Färden avslutas med en tur i ett privatägt djurreservat fullt av apor, skölpaddor, fåglar och i en salig blandning av bananträd, limeträd och olika sorters palmer.

Även om det på något sätt inte är riskfritt kan vi starkt rekommendera denna upplevelse som innebär både en adrenalinkick och en fräck naturupplevelse och om man har kör hårt ett antal blåmärken.

5 kommentarer

Reflektion över en öl.


Konstklass i Peking som guidar oss runt på Gallerier.

Sitter på Wild Rover ett ungdomshostel mitt i Bolivias huvudstad La Paz och funderar över livet. Framför oss har vi varsitt stort glas skummande öl och högtalarna pumpar ut irländsk musik just i vår smak. Väggarna är prydda med bilder på olika pubar i Irland och olika slags affischer som förespråkar Guiness och Whiskey. Runt om oss sitter ungdomar från alla världens hörn och det är alltid livliga diskussioner på gång.


Våra Colombianska vänner i Pekings största skidanläggning.

Vi har färdats en lång väg de senaste månaderna och träffat intressant folk längs vår väg. Jag vet inte ens om vi kan rekommendera den här resan till folk för vi har upplevt så mycket så det kommer ta lång tid att smälta allting som vi har varit med om. Det som räddar våra huvuden från att totalt gå i spinn är att vi kan skriva av oss i vår blogg. Att vi dessutom skriver i Region Hallands regi har gjort att vi försökt tänka igenom varje inlägg lite mer ordentligt. Vi har försökt att variera vår blogg även om vi inte lyckats till fullo. Vi är inga professionella journalister så vi hoppas våra läsare haft översende med det.


Korea, Kanada och Sverige i Bastimentos.

Vi har dock tro det eller ej, följt våran syskonblogg från vår regiondirektör och funnit denna mycket intressant. KASAM är ett av de uttrycken som fascinerar oss mest. Vi har försökt att få en känsla av samhörighet eller sammanhang var än i världen vi befunnit oss. Visst finns det alltid likheter även om de är mer avlägsna i vissa länder än andra. Det som kanske är mest intressant är hur man kan finna likasinnade varthän man än befinner sig. Vi har träffat människor i vår egen ålder med olika bakgrund som har precis samma tankesätt, drivkraft och möjlighet att resa som vi har. Alla har drömmar om att utvecklas och förverkliga sig själva. Nu är det naturligtvis enstaka personer som likt vi har det mer välställt i världen på grund av att många har det sämre. Men det är intressant hur vi tänker likadant och hur liten världen känns när man träffar på dessa personer.


Båttur i Panama med Captain America.

”Brist på helhetssyn och systemtänkande är kanske framtidens välfärds största hot” Ett mycket intressant påstående som vi fullkomligt står bakom. Det som fortfarande håller oss i frontlinjen vad det gäller välfärd är just detta. Vi är ytterst duktiga på att organisera oss jämfört med många andra länder men för att kunna bibehålla positionen är det viktigt att vi vet om det och försöker förbättra oss hela tiden. Vi färdas just nu genom Sydamerika där det generella tankesättet är ett helt annat ”manaña” som betyder imorgon och det är precis så det är här. Det vi inte gör idag det kan vi göra imorgon. I Sverige ska allting vara gjort, helst igår. Detta medför att vi blir effektiva på kort sikt men det gör även att vi blir utbrända. Jag tvivlar på att det ens finns ett sjukdomstillstånd som beskrivs med ett liknande ord här nere. Denna effektivitet är vår styrka men också vår svaghet. Vi har följt Catarinas blogg och naturligtvis handlar mycket om sjukvården. Hur vi söker hjälp tidigare för sjukdomar som inte ens var uppfunna 20 år sen. Det är allt fler som går på olika slags mediciner som till exempel antidepressiva medel. Det är även väldigt många som besöker psykologer vilket i sig absolut inte är en svaghet, problemet är varför vi gör detta. Vi måste börja ta hand om varandra mer än vi gör och börja styra samhället istället för att samhället styr oss. En bra kompis är minst lika mycket värd som en bra psykolog.


Ett glatt gäng i Cartagena.

VI vet att vi endast skriver en enkel reseblogg och att det inte är vår sak att försöka dra paralleller till vår Regiondirektör. Men de problemen vi sett runt om i världen påminner om de vi har där hemma. Trots att vi har olika religioner och bakgrund så är vi alla människor. Vi ser fram emot att snart vara tillbaka på Halländsk mark och ska försöka dra vårt strå till stacken vad det gäller att behålla den halländska känslan av sammanhållning som vi så väl kommer att behöva i framtiden.


Mångkulturellt i den försvunna staden.

3 kommentarer

Världens högsta sjö!


Utsikt från vår terass på Isla del Sol.

Bolivia ska enligt uppgift vara det fattigaste landet i Sydamerika och visst är det påtagligt. Vi har precis tagit oss över gränsen från Peru in i Bolivia till den lilla turiststaden Copacabana. Staden ligger väldigt vackert vid Titicacasjöns strand. Det är helt otroligt när man står vid stranden och tittar ut över sjön som ligger på 3811 meters höjd, det känns mer som ett stort hav man spanar ut över.

Vi har även passat på att ta oss ut till Isla del Sol som idag verkligen gör skäl för sitt namn, här har varit strålande sol och varmt. Så här högt upp så möts man varje morgon av ett tjockt lager dimma och man funderar över varför man inte stannade kvar i Colombia eller Panama där det minsann var strålande sol och mycket varmare än Ecuador, Peru och Bolivia. Så här långt i Bolivia har dock solen gjort sin entré under dagen och jagat bort dimma och moln vilket vi är ytterst tacksamma för. På Isla del Sol så börjar direkt klättringen för att komma till högre höjder, själva byn ligger ungefär 100 m ovanför vattnet och det är en brant och påfrestande klättring uppåt i den tunna luften. Väl uppe intar vi ett hostell med en terrass som erbjuder en fantastisk utsikt över Titicacasjön.


Lokala smågrisar tar igen sig

När man går längs med vägen på Isla del Sol så får man känslan av genuinitet, man hör åsnor överallt omkring sig och man möts av fullpackade lamadjur ledda av traditionellt klädda bolivianer. Känslan grusas dock av att varje hus antingen verkar vara en restaurang eller ett hostell, något som kommit på senare år då mängder av turister har hittat hit till denna pärla i Titicacasjön. Vi har sett åtskilliga fantastiska vyer så långt och man börjar tyvärr bli lite mätt. Dock blir man långt ifrån besviken när man börjar sin vandring på toppen av ön och följer bergskammen norröver med fantastisk utsikt åt bägge håll. Där finns så många olika sorters landskap och det påminner dels om regnskog, sjö, hav och vid ett tillfälle till och med om den bohusländska kusten. Det beror delvis på att växtligheten är liknande den där hemma, vi ser både maskrosor, lupin-liknande växter och en buske som påminner om vår ginst. Vi är nöjda när vi dagen efter beger oss härifrån och styr vår kosa mot Bolivias huvudstad La Paz.


Jordbrukslandskapet på Isla del Sol

En kommentar

Machu Picchu

Morgon på hotellet i Cusco, dricker té och äter frukost, diskuterar med folk runt omkring varför inte internet fungerar. Kom tillbaka till Loki hostell kl 9 igår kväll, tog en öl i baren sen somnade vi alla som små barn. Vi hade valt en 2-dagars tur som började med transport i minibuss till en liten tågstation ca 1,5 timmes gång från Aguas Calientes, staden som ligger närmast Machu Picchu. Bara staden i sig är oerhört intressant då den har växt upp som en turiststad som ligger mitt ute i ingenstans. Enda anledning att den finns och att den ser ut som den gör är Machu Picchu. Det är en förvånansvärt stor stad och man inser hur stor turistattraktionen är när en hel stad kan växa upp i djungeln.


Vandring längs med tågspåret på väg till Machu Picchu.

Dagen efter vaknar vi vid 4 tiden för att bege oss på en 1,5 h vandring mot vårt mål. Då vi kommer ner till restaurangen på hostellet upptäcker vi att den utlovade frukosten inte står framdukad. Några av våra medresenärer sitter och ser lite förbryllade och irriterade ut och vi vet att vi behöver gå senast kl 4,30 för att komma så tidigt som möjligt till Machu Picchu. Vi hittar var kökspersonalen sover och sparkar liv i dom. Vi inser dock att vi aldrig kommer att hinna i tid så vi beger oss iväg utan frukost. Vi har dock inhandlat bananer och diverse förnödenheter så vi får något i magen. Det är en relativt hård vandring som tar oss ca 300 meter högre upp, pulsen sätter fart och man börjar snart svettas riktigt ordentligt. Vi står utanför entrén kl 6 när man börjar släppa in folk. Vår guidade tur kan börja.


Inca-indianernas åkermark, här odlades potatis i mängder.

Visst har man sett flertalet bilder från platsen ifråga. Men känslan man får när man kliver in är storslagen. Det som gör stället så speciellt är att det var här Inca folkets härskarelit bodde under sommaren. Det var här man studerade jorden, solen och stjärnorna och var mycket framstående i sin vetenskap. Man studerade framförallt jordbruksvetenskap eftersom man ville kunna sammarbeta i balans med naturen. Man hade 3500 olika sorters potatis vilket man åt till frukost, middag och kvällsmat (ja det heter så,(Synd bara att man har glömt bort det då man numera får ris och på sin höjd pommes frites när man beställer mat, dubbelparantes snyggt!)). Detta gjorde att man lärde sig allt om hur solen, månen och årstiderna påverkar varandra. Hela staden är byggd i en brant sluttning och helt i sten. Det är fantastiskt att se dessa väggar som fortfarande står kvar efter tusentals år av väder, vind och jordbävningar. Det finns naturligtvis en del som är restaurerat men de ursprungliga väggarna är byggda till perfektion. Det finns olika stora stenar och alla har olika vinklar beroende på var de har använts någonstans. En stor sten som man ville passa in kan ha upp mot 32 vinklar och passar perfekt med de andra stenarna. Nu kanske inte det framgår riktigt vilket konstverk hela staden är men Andreas jämför med att bygga med skalblock som är prefabricerade och som man sen dessutom behöver både armering och betong i så har du svårt att få så perfekta linjer och exakta vinklar som finns runt om här. Det tog naturligtvis sin tid att uppföra men det är ett konsverk hela byn.


Porten in till själva hjärtat av Machu Picchu, kunde efter behov bommas igen ordentligt.

Vi passar även på att knata upp på Waynu Picchu som är berget intill med utsikt ner över den gamla Inca-staden. Promenaden tar ungefär en timme och tyvärr är det molnigt när vi kommer upp. Vi passar dock på att ta ett kort med vår fantastiska hallandsflagga. Vi har då släpat flaggan uppför berget, en bedrift i sig. Folk runt omkring är nyfikna och undrar såklart vad det är för en märklig flagga. Vi träffar även ett svenskt par som hört uppståndelsen och blivit mäkta förvånade när de konstaterat att det står Halland på flaggan. Vi tillbringar ungefär en timme uppe på toppen och till slut klarnar sikten och vi får en skymt av Machu Picchu från ovan, en oerhört mäktig upplevelse.


Den numera Världsberömda hallandsflaggan på toppen av Waynu Picchu.

Det är en stor skillnad på folket som börjar sin tur i Inca-staden på morgonen jämfört med middagstid när vi går ner. På morgonen är det mycket ungdomar och senare under dagen invaderas Machu Picchu av horder av pensionärer som tagit tåg och buss ändå upp.

Det är svårt att beskriva riktigt vad man har för känsla av Machu Picchu men den är storslagen och man kan förstå att så många besöker detta fantastiska ställe. Tyvärr har det sina nackdelar när mellan 2500-5000 personer trampar runt här var dag. Vissa väggar har börjat ge med sig på grund av sättningar i marken. Kanske måste de rent av stänga ner Machu Picchu för allmänheten i framtiden. Vi är dock nöjda med vår upplevelse och firade detta dagen efter hemkomsten med ett rejält party på Hostellet.

4 kommentarer

Estoy loca Loki


Utsikt över Cuzco.

Efter den kaotiska inmarschen i Peru har nu läget stabiliserat sig betydligt. Vi tog oss via en nattbuss ner till Perus huvudstad Lima. Vi slog följe med de 2 tyska grabbarna Alexander och Philip som även de undkom med andan i halsgropen från kravallerna vid gränsen till Ecuador. Alexander pratar dessutom perfekt spanska, en verklig tillgång i Sydamerika. Lima är en typisk storstad häromkring, mycket folk och trafiken är hemsk. De verkar inte bygga vidare höga hus vilket får till följd att staden breder ut sig på ett mycket stort geografiskt område.

Erik, Andreas och Alexander lämnar Lima för att ta sig till Cusco, vår fjärde man var tvungen att återvända till den hårda verkligheten. Vår skjuts är ett riktigt lyxåk med säten så sköna att det känns som att sväva på ett moln. Efter 23 timmar på molnet så kändes det dock inte som ett moln längre och det var skönt att lämna bussen. Vi har hört mycket bra om ett hostell kallat Loki så vi styr raskt vår kosa dit för att kunna planera vår tripp till Machu Picchu, den berömda Inca staden. Hostellet är ett riktigt ungdomshostell där det är lätt för den som är sugen på party att bli kvar ett bra tag längre än man först tänkt. Hostellet har även dagliga lekar och turneringar som man uppmuntras att vara med i. Pingisturnering har vi båda deltagit i två gånger och Andreas har vunnit båda med en ny t-shirt som pris, Andreas är därmed obesegrad Loki mästare i bordtennis, gratulerar. Erik har inte varit mycket sämre då han vann pubquizen tillsammans med ett gäng australiensare och även han kammade hem en t-shirt.


Kyrkan i Cuzco

Vi har spenderat 4 dagar här medan vi så sakta utforskat Cusco som är en fantastiskt fin stad. Det har varit mycket lugna dagar då både Andreas och Alexander har varit sjuka. De är dock båda nästan fullt återställda nu och redo för Machu Picchu som blir morgondagens utflykt.

5 kommentarer

Karneval och tjurfäktning

Även detta inlägg är från före krigskorrespondenterna. Från Ecuador.


Vår gröna oas i Quito.

Det finns i Quito som överallt annars i Eucador en del fräcka kyrkor och gamla byggnader som är sevärda om man råkar springa förbi. Tyvärr får vi ingen vidare känsla för stan. Mkt folk och ännu mera trafik. I vissa fall får man kisa med ögonen för att se genom dimman (avgaserna) Det finns dock en del intressanta monument och statyer runt om i staden. Det vi fastnar för är dock de parkerna som ligger belägna i centrum. Här känns avgaserna mer avlägsna och tempot saktas ner. Det är här man samlar kraft för att kunna ta sig igenom vardagens stadstempo. När vi går genom parkerna är det en hel del folk som är ute och går, springer, spelar kort står och jammar med polarna eller sportar. Den stora sporten är fotboll men strax därefter kommer volleyboll.

Erik blir överlycklig, han spelar själv volleyboll hemma och det inte utan att man har lite abstinens efter sporten. Besvikelsen är dock total när vi ser vad det är för sport Ecuadorianerna menar när de pratar om volleyboll utomhus i parkerna. Man har höjt upp nätet till någonstans runt 2,8 – 3 meter (herrhöjd i volleyboll är 2,43), man spelar på betongunderlag och man spelar med en fotboll. Praktiskt taget alla moment som utmärker sporten och gör den intressant har man tagit bort. Ecuadorianerna är korta så att höja nätet gör att anfalls och blockspelet försvinner, istället föser/ kastar folk bollen över nät. Betongunderlaget gör att det roliga med försvarsspelet försvinner. Förändringen för Erik är som om man skulle försöka hoppa höjdhopp utan stav eller spela vattenpolo med en kanonkula, han tror inte på det.


En sport som nästan, men inte riktigt är helt och hållet olikt Volleyboll.

Ambato och Karneval!
Karneval är en trevlig tillställning som inte bara är stor i Rio de Janiero utan finns i hela sydamerika. Den stora dagen i Ambato, Ecuador är söndagen då hålls en stor parad genom staden och folk är ute på gatorna för att titta, köpa och sälja. Det känns som om 50 % av befolkningen är försäljare som försöker övertyga den andra hälften av befolkningen att just deras varor är bäst. Kraven att bli säljare är inte stora, kan du gå och prata har du uppfyllt målen. Den yngsta vi träffar på är en 4-årig parvel som försöker sälja cigaretter till oss inne på en bar vid 19-tiden på kvällen. Vi har träffat på Andrea och Leonora, två tjejer från Ambato varav den ena jobbar på turistinformationen och den andra utbildar sig till turistguide. Det innebär att de pratar engelska vilket underlättar kommunikationen avsevärt. Vi diskuterar en hel del och utgångspunkten är att de knappt känner till att det finns ett land som heter Sverige. Vi sitter dock där och tittar på paraden tillsammans med halva Leonoras släkt på en bänk som vi naturligtvis har dekorerat med vår hallandsflagga vilket skänker en liten halländsk touch åt hela karnevalen.


Erik tillsammans med halv Leonoras släkt på ”hallandsbänken”

Vi har alla sett den, tjuren Ferdinand på julafton medan man själv mysigt sitter tillrätta i soffan med familjen. Hur är det då och se i verkligheten? Inte alls lika mysigt ska det visa sig.

Vi måste ge cred till skaparna av tjuren ferdinand för de har fångat fantastiskt bra alla detaljer med kläder och matadorens mycket, mycket kaxiga uppträdande. Halva sporten går i stort sett ut på att matadoren spelar tuff, med svassande gång och man kan närmast beskriva honom som en stropp. Man måste dock beundra skickligheten hos matadoren. Vi kanske gör fel att uppmuntra sporten genom att ens delta som publik men med tjuren Ferdinand i tankarna och med inställningen att det troligen är enda chansen att få se Spaniens gamla ”nationalsport” så beger vi oss mot Plaza del Toro, tjurfäktningsarenan i Ambato.

Vi bänkar oss högst upp och inhandlar varsin öl, vi är ute i god tid och får vänta några timmar innan första tjuren äntrar arenan. Det är inga jättetjurar, drygt 400 kg väger dom. På ryggen strax bakom nacken har tjuren ett band som fästs med en pik redan när de äntrar arenan. Bandiljärerna börjar med att reta och förvirra tjuren med sina lila-gula skynken. Efter en stund kommer Piccadorerna som är beridna och har varsin lans. Hästarna är ordentligt vadderade och har ögonbindel men det ser ändå otäckt ut när tjuren går till attack mot hästen. Det bekommer dock inte hästen nämnvärt utan den står lugnt kvar medan piccadoren skadar tjurens nacke med sin lans för att få den att hålla ner huvudet. Efter detta attackerar 2 bandiljärer tjuren, nu med 2 vita plymer försedda med hullingar som ska stanna kvar på tjuren och förstärka effekten då dessa blir nedblodade. Efter detta kommer den mycket stolta matadoren upp på banan och nu är det endast han och tjuren där. Efter 15 minuters trippande är tjuren helt slut och sista stöten förbereds. I en av tjurens attacker mot det röda skynket stöter matadoren med sitt svärd mot tjurens nacke. Om stöten är lyckad ramlar tjuren ihop som en säck potatis.

I huvudsak går sporten ut på att 15 män ska döda en tjur. I våra ögon är det ingen vidare glamour i det och vi hoppas att sporten är utdöd inom 10 år.

8 kommentarer