Sidverktyg

Väder, svenskar och medmänniskor

Detta med väder och svenskar … Många har skrivit om vår staka benägenhet att tala om vädret. Om hur det har varit, hur det är och hur det kommer att bli. De sista åren har till och med butiker kopplat extraerbjudanden till vädrets leverans vissa dagar som kring jul eller midsommar.

Är det för att vi har ett sådant varierande väder som vi hela tiden samtalar om det, eller är det för att ämnet är sådär lagom neutralt som vi ju gillar i Sverige? Det blir inte för personligt, absolut inte privat men ändå artigt och vänligt. Vädret, ett otroligt bra samtalsämne som inte vidrör något som inte ska vidröras.

Vi har olika hälsningsfraser i alla länder och kulturer. Jag försöker själv att inte säga det opersonliga ”Hur är det?” när jag möter andra människor men märker att jag lockas in i det. Utan att det går att stoppa så kommer en meningslös fråga ur min mun, ”Hallå, hur är det idag…?”.

Att vara medmänniska – eller behöver vi en annan sorts vårdcentral?
Alternativet är ju att vi verkligen vill veta hur någon har det i livet. Att vi har ett genuint intresse och kanske en oro över någon som vi vet har det tungt på jobbet eller i själva livet. Och då behöver vi visa det och vara beredda att lyssna på svaret.

Personligen tror jag att det är viktigt att bry sig, både om sina medarbetare, kollegor och varför inte om sina chefer. Men kanske allra viktigast är att bry sig om sina nära och kära. Det moderna livet erbjuder en komplexitet som inte alltid vi människor vill vara i. En vardag full av ett ständigt flöde av information och kunskap som vi får till oss alla tider på dygnet och ibland har svårt att värja oss mot.

Alla har inte förmånen att ha någon nära som har den där kvarten, halvtimman eller den längre stunden som bollplank och lyssnare. Men jag har en dröm om en framtida livets vårdcentral där mottagningen bemannas också av andra än vårdpersonal.  Så att den, som har det svårt i själva livet, kan erbjudas det där goda samtalet behövs för att slippa bli sjuk.

Sjuk av livet självt?
Jag tror nämligen att vi blir just det, sjuka av livet självt i vissa komplexa och svåra livssituationer. Den sociala vardagen erbjuder inte oss alla det som vi egentligen behöver, en klok medmänniska som utan värdering hjälper oss att sortera, förstå och hitta det som bär – framåt och ut ur det som kan uppfattas som svart och hopplöst.

Jag har en dröm om en sådan vårdcentral. Och jag slutar inte drömma, för jag tror att drömmar är ett sätt att skapa den framtid man vill vara en del av.