Sidverktyg

Framtidens samhälle och välfärd

Brist på helhetssyn och systemtänkande är kanske framtidens välfärds största hot. Att fortsätta att enbart lägga fokus på sjukvårdens ”oförmåga” att möta de ökade behoven, oavsett om det gäller vård av kroppen eller knoppen (psykiska behov) är inte hållbart i längden. Visst måste själva vården fortsätta utvecklas; nya behandlingsformer, så kallads screening i tidigt skede, mer vård som utförs nära invånaren när inte sjukhusens resurser behövs, sjukhusens vård koncentreras för hög kvalitet och effektivitet, logistiken och tekniken ger bättre flyt etc, etc. Men bekymret med de ökade volymerna, att vi invånare söker mer än tidigare, oftare och oftare – det kan inte sjukvården hantera själva eller skyllas för.

Det handlar mer om hur det samlade samhället lyckas skapa förutsättningar för invånarna, så att vi mår bra i just både kropp och knopp. Många av de breda folksjukdomarna har sin grund i ett ”olyckligt liv”, där människor slutat ta hand om sig själva i sin upplevda ensamhet eller i sin upplevda olycka. Det kan handla om att man inte hittat sin lycka och trygghet i det nya samhälle, där teknisk utveckling gör att ungdomar och barn lever en stor del av sitt liv ”på nätet”, där våld och otrygghet hotar sätta sina spår i människors knopp och kropp, där det helt enkelt inte är som förut. Det finns stora möjligheter med det nya samhället, men samhällsfunktionerna och välfärden måste följa med i utvecklingen för att kunna skapa de rätta förutsättningarna.

Det går inte att försöka vrida utvecklingen tillbaka, det kanske helt enkelt inte ens är önskvärt? Många olyckliga människor har säkert lidit i tysthet, utan vård, utan stöd och helt enkelt dukat under i sin ensamhet. Förr, när vi inte talade om det som nu står i alla bloggar och på twitter. Vi fick inte heller veta då att det fanns botemedel, att det fanns läkemedel och behandling, utan då var det några få som ägde läkekonsten och som kunde berätta för oss, om vi lyckades få kontakt med dem.

Nya tider kräver nya lösningar. Att inte göra samhällsekonomiska kalkyler på vad som kunnat göras i tidigt skede – på ett dagis, i en skola, i ett hem, hos ett barn – för att öka förutsättningarna för att invånarna ska känna trygghet, stolthet och självkänsla , det duger inte idag. Att inte styra kommuner och andra statliga myndigheter som har befolkningsansvar eller möter invånarna i känsliga uppdrag, mot att utföra så mycket det går på ett förebyggande sätt så att vi inte blir sjuka, är ju egentligen tjänstefel.

I de senaste möten, utspel, mediala rapporteringar jag tagit del av så skuldbeläggs vården för mycket. För att människor har ont, får stå i kö, får vänta, inte får vård, får dålig vård och att det tar för lång tid på akuten. Den som utför välfärd i värdekedjans slut tvingas ta ansvar för allt det som inte gjorts i starten av kedjan och volymen patienter ökar mer än inflyttarna. Varje patient söker helt enkelt fler gånger än förut. Om inte den förebyggande forskningen om ett ”gott samhälle att växa upp och leva i för alla” sätter fart, om inte staten startar samarbeten mellan sina olika departement och kravställare så kommer välfärden inte att räcka till. Om kommuner, landsting och regioner inte förstår att se helheten och samarbete gränsöverskridande så kommer inte skattemedlen att räcka.

Så fram för fler landsting, regioner och kommuner som vågar samarbeta utan att hela tiden titta på pengar, vem som ska betala vad. Fram för prestigelöst samarbete mellan departement. Fram för samhällsutvecklare som ser framtidens långsiktigt hållbara samhällen. De samhällena kommer att klara välfärden och vara redo för det nya. De kommer att skapa förutsättningar för invånare som vill bo, leva och arbeta.