Sidverktyg

Nya möjligheter för barn och unga med dyslexi, del 3

Hur påverkar dyslexi ett barns självkänsla och framtidstro?  

Den frågan har Gunnel Ingesson intresserat sig för. Hon är psykolog och har forskat på de psykologiska aspekterna av att växa upp med dyslexi. Bland annat har hon intervjuat unga människor om deras skoltid och tittat på vilka faktorer som gör att man trots sina svårigheter klarar sig bra i livet. Gunnel kom till dyslexidagarna i Varberg och Halmstad för att berätta om sin forskning. 

”Vad är det för fel på mig?” 

Barn ser ofta fram emot att få börja skolan och lära sig läsa och skriva. Men för den som har dyslexi uppstår snabbt en känsla av att vara dum och annorlunda, när man inte klarar det som andra klarar. Förvirring uppstår och man undrar; vad är det för fel på mig? Detta dessutom vid en tidpunkt, 6-7-årsåldern, då man upptäcker andras värdering av en själv. Att uppleva misslyckanden i denna utvecklingsfas leder lätt till en dålig självkänsla. Dyslexin ger ofta också upphov till skam och skuld; skam över att vara annorlunda och skuld över att orsaka föräldrarna oro och bekymmer. 

De flesta av ungdomarna (15-25 år) i Gunnels studie hade haft en dålig självkänsla i låg- och mellanstadiet på grund av sin dyslexi, men självkänslan växte vanligtvis ju äldre de blev. Majoriteten hade valt ett yrkesförberedande program på gymnasiet och trivdes bättre där än i grundskolan. Bäst mådde de som hade slutat skolan, särskilt de som hade ett arbete. Hos de som hade fått sin dyslexidiagnos tidigt (genomsnittsåldern för diagnos var 12 år) var det vanligare att ha distans till problemet och se dyslexin som endast en del av livet bland många andra. Det var inte något som påverkade deras självkänsla eller identitet i stort utan de kunde glädjas över att vara bra på andra saker – kanske idrott, musik eller konst. De ungdomar som hade starka fritidsintressen klarade också sina studier bättre, visade Gunnels undersökning. 

Olika sätt att hantera dyslexin  

Gunnel kunde urskilja tre olika sätt hos ungdomarna att hantera sina läs- och skrivsvårigheter. Den första gruppen kallar hon ”De obekymrade”. De hade misslyckats i skolan men fått ett bra stöd hemifrån, där föräldrarna menade att de kunde klara sig bra utan utbildning. Dessa ungdomar satte värde på andra intressen i livet än att läsa och skriva, t ex att meka med bilen. De trivdes med sina liv och hade en god självkänsla, trots sina svårigheter. En annan grupp kallar hon ”De uppgivna”. Även detta var ungdomar som hade misslyckats i skolan, men till skillnad från den förra gruppen hade de inte fått något stöd från sina föräldrar. De upplevde dyslexin som ett stort problem och saknade både självkänsla och goda relationer, intressen och framtidstro. Den tredje gruppen kallar Gunnel för ”Kämparna”. Det var de ungdomar som arbetade hårt i skolan och till sin personlighet var väldigt envisa. Deras inställning var att ”svårigheter är till för att övervinnas”. De hade också mycket stöd av sina föräldrar och en bra självkänsla. 

Överlag var bilden av de ungas psykosociala status mer positiv och hoppfull än vad tidigare forskning på området visat. De flesta hade t ex haft bra kamratrelationer i skolan. Framför allt visade studien att föräldrar och lärares förståelse, uppmuntran och positiva förväntningar var avgörande för hur väl man lyckades hantera sin dyslexi. Gunnel avslutade därför med några tänkvärda ord som vi alla kan bära med oss i mötet med våra medmänniskor, oavsett om de har läs- och skrivsvårigheter eller inte: Människor kommer att glömma bort vad du har sagt och saker du gjort, men de kommer aldrig glömma hur du fick dem att känna sig. 

Du hittar Gunnels avhandling här: 

http://www4.lu.se/o.o.i.s/18428 

  

Gunnel Ingesson talar om barns dyslexi och självkänsla, Varberg 10/9 2013

Gunnel Ingesson talar om barns dyslexi och självkänsla, Varberg 10/9

Detta var den sista föreläsningen från de mycket intressanta dyslexidagarna. Tack till er som medverkade och delade med er av era kunskaper! Nu ser vi fram emot dyslexiveckan och att få lära oss ännu mer om hur vi kan ge barn och unga de bästa förutsättningar för att lära sig läsa och skriva.   

Anette Aaltonen, praktikant