Sidverktyg

En fanfar för bilderboken!

Bild från boken "När Findus var liten och försvann" av Sven Nordqvist.

Bild från boken "När Findus var liten och försvann" av Sven Nordqvist.

Onsdagen den 10 april erbjöds en fortbildning på Hallands Konstmuseum kring bilderboken. Medverkande var illustratören och bilderboksskaparen Gunna Grähs samt forskaren och kritikern Ulla Rhedin. Båda deltar i ett projekt på Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn, som går ut på att tillsammans med bl a nordiska bilderboksförfattare skriva en poetik för den moderna nordiska bilderboken. 

Poetik är ursprungligen läran om diktkonsten, men i det här fallet en slags idésamling om vad en bilderbok kan vara. Det var också utgångspunkten för föreläsningen: vad är en bilderbok? 

Nya tankar om bilderboken  

Ett nytt sätt att se på bilderboken är att den är en egen konstform, inte en genre inom barnlitteraturen. Den består av tre medier; ord, bild och bok (form och format). Tillsammans samverkar de till en berättelse och bär den gemensamt. När man läser boken högt tillkommer även ljud. På så sätt är bilderboken till sin natur ”filmisk”. 

Som konstform är bilderboken begränsad. Den har ett givet omfång på ett visst antal sidor som bildskaparen måste förhålla sig till. Det krävs noggrann planering; ”man kan inte bara börja berätta och se var man hamnar” som Gunna Grähs uttryckte det. Hon brukar använda sig av en storyboard, som är en skiss över bokens upplägg, och visade exempel på en sådan. En av många saker att tänka på är bildens placering i förhållande till bokens bindning, som tar en del av utrymmet på en sida. Det begränsade omfånget är ändå något som Gunna personligen uppskattar då det får hennes ”idéer att expandera”. 

Vi fick också lära oss skillnaden mellan en illustration och en bilderboksbild. En illustration underordnar sig texten medan en barnboksbild befinner sig i ett ömsesidigt samspel mellan bild och text. Den är i sig själv berättande och bär lika mycket handling som texten. Det finns många exempel i vår vardag på ett sådant samspel mellan text och bild, såsom vägskyltar och gravstenar. 

Bild från Transportstyrelsen

Bild från Transportstyrelsen

Ulla talade vidare om att språklig utveckling inte kan vara skönlitteraturens enda uppgift. Läsning har ett egenvärde som upplevelse. Pedagoger som läser för barn bör därför tänka på att inte avbryta mitt i berättelsen för att ställa frågor till barnen och prata om det man just läst. När barnet lyssnar på en berättelse lever det (i bästa fall) sig in i den, befinner sig inne i berättelsen. Att då avbryta för att prata om den drar barnet ut ur berättelsen, vilket kan störa läsupplevelsen. Det kan jämföras med att som vuxen se en spännande film och samtidigt svara på frågor om vilken färg det var på rånarens bil eller liknande. 

Från en studie av hur föräldrar läser med sina små barn har man även sett att föräldrar inte alltid läser som det står i boken utan ändrar texten, t ex tar bort eller lägger till ord. Men den text som står är medvetet skapad av författaren och att ändra i den stör dess rytm och melodi. Ett bra exempel är boken ”Knacka på” av Anna-Clara Tidholm. Ulla menade att som högläsare bör vi ha tillit till författaren; att texten är som den är menad att vara. 

Olika barnperspektiv 

Något annat som belystes var de olika barnperspektiven i bilderböcker. Det finns dels det sympatiska barnperspektivet där den vuxne är berättarrösten och bjuder in barnet att ”gå i den vuxnes skor”. Detta perspektiv är vanligt i dagens barnböcker. Ett helt annat barnperspektiv är det empatiska, som bygger på en aktiv inlevelse i barnets känslor. Det innebär att se med barnets blick och berätta med barnets röst – att som vuxen ”gå i barnets skor”.  Ett sådant perspektiv har Klara Perssons bok ”Molly och Sus”, som 2012 fick priset Snöbollen för bästa svenska bilderbok. Den handlar om två siamesiska tvillingflickor som är sammanvuxna i håret. Det berättas i boken att ”hela livet var de tvillingar”, vilket är något självklart för en vuxen men inte för ett barn. Texten speglar alltså ett barns sätt att tänka. Ett empatiskt barnperspektiv befinner sig alltid på barnens kognitiva och emotionella nivå. 

Bild av Klara Persson, Urax förlag

Bild av Klara Persson, Urax förlag

 

För ”snälla” barnböcker? 

Till sist fick vi en inblick i Matti Bergströms bok ”Svarta och vita lekar” (1997) som handlar om hjärnans utveckling. När vi föds styrs vi av den så kallade reptilhjärnan, som hanterar våra biologiska drifter. Detta är förknippat med kaos. I hjärnbarken sitter våra kognitiva förmågor och i takt med att de utvecklas kan vi skapa ordning i kaoset. Bergström menar att det mellan kaos och ordning finns ett utrymme för fri lek. Där kan barnet bearbeta trycket underifrån av kaos som hotar att svämma över och trycket uppifrån från vuxenvärlden, med krav på att anpassa sig och vara skötsam. Vi vuxna kan hjälpa barnet i denna process genom att inte bara ge dem berättelser som är gulliga och trevliga, utan även sådana som innehåller mörker och bjuder på tuggmotstånd. Exempel på en sådan bok är ”Apan och jag” av Eva Lindström. Ulla ställde frågan om pojkars minskade läslust kan bero på att de böcker vi erbjuder är för ”snälla”? Kräver vi kanske också att de ska sitta stilla och lyssna istället för att få röra sig samtidigt? En del barn läser med hela kroppen och kan inte koncentrera sig om de inte får vara i rörelse. Helt klart värt att fundera över! 

Arrangör för utbildningsdagen var Regionbiblioteket och Hallands Konstmuseum, genom ett gemensamt projekt i samband med Sven Nordqvists utställning. 

Bild av Gunna Grähs, Alfabeta förlag

Bild av Gunna Grähs, Alfabeta förlag

Anette Aaltonen, praktikant hos Maria Ehde Andersson