Sidverktyg

Gratis och verkligheten – några exempel.

Känns artiklarna om att allting skall bli gratis fortfarande främmande? Här kommer några konkreta exempel.

Jag är uppväxt med Thåströms musik och kan tänka mig att (helt lagvidrigt) ladda ned obskyra inspelningar jag inte hittar i butik. Trots att Thåström lever på sin musik kan Kevin Kellys åtta mervärden förklara varför varken han eller andra artister behöver frukta för sin ekonomi:

Omedelbarhet – Vi betalade hemma glatt flera hundra extra för att gå med i Red Hot Chili Peppers fanclub och köpa biljetter långt innan ordinarie släpp. Tänk också på Marit Bergmans prenumerationserbjudande – istället för att vänta på att hon får ihop en hel platta kommer det en låt i månaden.   

Personliga inställningar – Min signerade In Flames LP i genomskinlig vinyl släpper jag aldrig ifrån mig.

Tolkning – Fast jag redan har Thåströms första notbok betalar jag gärna för den nya utgåvan där man kommer honom lite närmare genom privata foton. För att inte tala om biografier.

Äkthet – En officiell t-shirt på konserten för 300 kr är inte dyrt. Inte ens när de som säljer snyggare tröjor i bakluckan på sina bilar utanför tar 120 kr.

Tillgänglighet – Jag har köpt Imperiet-plattor på CD trots att jag redan hade dem på LP eftersom det är smidigare. Misstänker att det snart är dags att betala för samma låtar igen för att köpa och lagra dem digitalt.

Förkroppsligande – Några tusen är inte dyrt för familjen att se Thåström för tredje gången. Även om man får köra till Värmland. Spelar något bra band i Globen bor vi på hotell i området.

Stödja upphovsmän – Köpte nyligen Backyard Babies "Stockholm syndrome" fast jag redan hade en bränd kopia eftersom jag lyssnat mycket på plattan tidigare. Nu lyssnar jag inte på den alls, men det kändes bra att putta några kronor åt deras håll.

Sökbarhet eller "Findabiblity" som Kelly formulerar det handlar om att få hjälp att hitta guldkornen. Och visst betalar jag gärna de dyrare priserna i skivbutiken om de har personal som hjälper mig att undvika felköp. Musiktidningar skapar sitt levebröd med en komination av "sökbarhet" och "tolkning".

Med de vardagliga exemplen i bakhuvudet känns det som att branschorganisationerna har målat in sig i ett hörn med skadeståndskrav (i Sverige) på över hundra miljoner mot exempelvis Pirate Bay eller sjuhundra miljoner för Torrentspy (i USA). Eftersom skadeståndspraxis i Sverige för exempelvis grov misshandel ligger på 10 000 – 15 000 kr kunde man tro att det rörde sig om högförräderi. Möjligen beror paniken på att man trots att mp3-formatet blev ISO-standard redan 1991 fortfarande inte har någon vettig nätförsäljning.

Kanske kan branschen lugnas av att biblioteken med sin gratis litteratur efter sådär hundra år fortfarande inte konkurrerat ut bokhandlarna? Särskilt inte med närvaro på nätet.

/Viktor Sarge, Regionbibliotek Halland
Utvecklingsledare digitala biblioteksmiljöer

ps) Vad gäller just musikbranschen så är Peter Dolvings artikel om artisternas andel av pengarna (nära noll och intet) intressant läsning. Kanske skall man bara sätta in en hundring på favoritartisternas konto? När de fått ihop tillräckligt med pengar kan de själva köpa studiotid och släppa resultatet fritt som mp3:or. Kelly själv tror att de stora drakarna kommer att behövas även i framtiden. Dock inte för att kränga runda plastbitar utan för att erbjuda de muskler som krävs för att synas i mängden.